Socialdemokraterna hade i förväg satt rubrikerna för skuggbudgeten som presenterades på onsdagen. Den skulle stå för ansvar, satsning på kunskap och en vassare arbetslinje. I de två första delarna motsvarade också budgeten förväntningarna: Genom att öka skatteintäkterna med lika mycket som reformerna kostar kan man sägas ta lika mycket ansvar för Sverige som regeringen. Och utbildningssatsningarna som presenterades någon dag innan är kraftfulla, åtminstone sett till storleken.
Vad arbetslinjen beträffar får Håkan Juholt och Tommy Waidelich det svårare att förklara sig. Här finns visserligen en ganska uppenbar (för uppenbar?) flört med småföretagen som får sänkt arbetsgivaravgift. Tre procentenheter hade man råd med. Men politiken hänger inte ihop. Det man ger med ena handen tar man sannerligen tillbaka med den andra.
Halverade rut- och rotavdrag, kilometerskatt för tung trafik, lag om rätt till heltid samt utredningar om begränsning av visstidsanställningar och vinster i vårdföretag är en rad exempel på nålstick som i högre grad drabbar mindre företag än större.
En arbetslinje värd namnet borde också premiera att arbeta framför att inte göra det. Och enligt samstämmiga uppgifter hade Juholt/Waidelich också ambitionen att bryta med den bidragslinje som förlorade valet 2010. Men efter en runda i riksdagsgruppen var man tillbaka till nollpunkten. Skattehöjningar ska växlas mot höjda ersättningar i a-kassan och sjukförsäkringen.
Enligt skuggbudgeten vill S ha skattehöjningar i flera steg för högre inkomster, möjligen också en ny förmögenhetsskatt på sikt (utredning pågår). I så fall skulle man också vara tillbaka till en symbolisk skattepolitik som inte drabbar de allra rikaste, men som lägger hinder i vägen för dem som genom arbete och utbildning vill ta sig upp. Därmed hindras också tillväxten.
I budgeten för 2012 har Sverige helt andra förutsättningar än nästan alla andra västekonomier. Det går att tillfredsställa en lång rad krav på reformer och ändå få plus och minus att gå ihop. Men den pågående skuldkrisen kommer också att drabba Sverige. Därför är det oroande att budgetförslagen i så hög grad gäller justeringar av befintliga system, att det saknas såväl strukturreformer som idéer om nya jobb. Detta gäller både regeringens och oppositionens förslag.
Socialdemokraterna vill ersätta ett statligt riskkapitalbolag med ett annat och tillsätta en kompetenskommission som ska ?stärka banden mellan stat och näringsliv? genom att upphandla utbildning. Man vill ?skapa en dialog? om framtidsutmaningarna mellan staten, näringslivet, akademin och facket. Det låter bra, men är lite oklart. På vems villkor ska detta ske? Är staten verkligen bäst lämpad att styra över företagens kompetensbehov? Detta och mycket annat måste Håkan Juholt vässa ytterligare på till nästa år.