Tryckfriheten och Europa
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Mot bakgrund framför allt av teknikutvecklingen tillsatte den förra regeringen en utredning om tryck- och yttrandefriheten som lämnade ett viktigt betänkande hösten 2006. Frågan gällde om den snabba teknikutvecklingen är svår att kombinera med det detaljerade och teknikberoende skydd av tryck- och yttrandefriheten som finns i de svenska grundlagarna.
Utredningens svar på den frågan är ett starkt sammanfattat och kanske överraskande nej. Ny medieteknik kan tills vidare tämligen enkelt infogas i grundlagarnas skyddssystem genom olika smärre tillägg till den befintliga lagstiftningen - genom löpande underhåll så att säga.
Alla yttranden oavsett form och medium skyddas också i regeringsformen som hänvisar vidare till de andra två grundlagarna när det gäller yttranden i de specifika medier som dessa grundlagar reglerar - alla yttranden är grundlagsskyddade, men vissa är mer skyddade än andra.
Till detta kommer Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som bestämmer lägsta nivån för yttrandefriheten i hela Europa.
Sverige står sig väl i förhållande till yttrandefriheten i Europakonventionen. Men det finns en rejäl brist. Svensk lag saknar en inskränkning i yttrandefriheten till skydd för privatlivet, som skulle komma till uttryck till exempel i en rätt till bilder tagna på en själv. På bekostnad av paparazzi.
Och nu till EU - något helt annorlunda, eller?
I förhållande till EU är det snarare Sverige som är helt annorlunda. Det inte är tryck- och yttrandefriheten som sådan som är problemet. EU grundas på skyddet för mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen. Enligt en jämförande undersökning som ingår i den svenska utredningen om tryck- och yttrandefriheten konstateras att yttrandefrihetens omfång inte skiljer sig särskilt mycket åt i Sverige jämfört med ett antal andra västeuropeiska länder, samt USA. Med olika medel, regler och undantag har vi ungefär samma gränser för yttrandefriheten i sak. Så vad är problemet?
Sverige har ett unikt och intrikat system av regler kopplat till skyddet för tryck- och yttrandefriheten - bl a meddelarfriheten till massmedia, ensamansvaret för ansvarig utgivare och en exklusiv katalog på grundlagsnivå över tillåtna ingrepp mot missbruk av yttrandefriheten. Reglerna har hittills fungerat väl och har en lång tradition och historia, säger den statliga utredningen. Gissningsvis tycker alla andra länder också att de har världens bästa lag.
Det svenska systemets egenart blir ett problem i tider av rättslig harmoniseringar inom EU. Det som hittills fungerat väl blir ett handikapp i EU-samarbetet, eftersom det svenska regelsystemets utformning är så annorlunda från övriga länders.
Frågan, om den ställs på sin spets, är om alla andra medlemsländer bör anpassa sig till Sverige eller om Sverige skulle kunna anpassa sig till övriga medlemsländer. Ännu mer ställd på sin spets är frågan om den specifikt svenska yttrandefrihetsregleringen är värdefullare än medlemskapet i EU, och det är den ju inte.
Vi måste välja våra strider när det gäller yttrandefriheten,
offentlighetsprincipen har vi nästan lyckats införa i EU. I fall av konflikt gäller EU-rätten alltid före nationell rätt inklusive grundlagar. Så hårdför brukar emellertid inte förhandlingstonen vara utan medlemsländers konstitutionella egenheter brukar kunna respekteras, vilket den svenska utredningen till viss gräns förhoppningsfullt framhåller.
Eftersom det rör sig om en stolt svensk konstitutionell tradition bör vi, precis som utredningen föreslår och riksdagen har uttalat, inte göra fler eftergifter än absolut nödvändigt. Absolut nödvändigt kan bli mycket nog. Allt talar för att de svenska reglerna kring yttrandefriheten kommer att behöva den genomgripande revidering utredningen, och möjligen den nya regeringen, bävar inför. Just här är det emellertid bättre att förekommas än förekomma - alltså att backa in i framtiden.
Inger Österdahl