Det är naturligt och bra att barn tar hand om sina gamla föräldrar. Men omhändertagandet ska inte övergå i rena vårdinsatser. Rapporten Åtstramningens pris, som Stockholms universitet gjort på uppdrag av fackförbundet Kommunal, visar att allt fler tvingas gå ned i arbetstid för att vårda äldre anhöriga. Det är inte acceptabelt.
Dessutom har anhörigvården utvecklats till en kvinnofälla fullt i klass med småbarnstiden. I det senare fallet anmodas barnens fäder att hjälpa till, och gör det i allt högre utsträckning, men i vården av föräldrarna är det systern som tar det helt dominerande ansvaret framför brodern. Sent barnafödande gör också att kvinnor riskerar att vara ”ur spel” på arbetsmarknaden för längre perioder, i värsta fall vårdas barn och gamla samtidigt. Det är illa för både kvinnorna och samhällsekonomin med detta avbräck i produktiv ålder.
Uppdragsgivaren Kommunal gör det dock lite väl enkelt för sig när man drar slutsatsen att färre platser i äldreomsorgen är huvudförklaringen till den ökade anhörigvården. Förbundet insinuerar att kommunpolitiker är cyniker som stjälper över vårdkostnader på anhöriga. Vilket skulle vara att binda ris åt egen rygg. Färre vill bo i en kommun med undermålig äldrevård och de som bor där bör i första hand ägna tiden åt att arbeta och betala skatt.
Anhörigvården har, som Kommunal konstaterar, ökat kontinuerligt sedan 1980-talet. Det politiska beslut som mest påverkat äldreomsorgen sedan dess är den så kallade Ädelreformen från 1992. Vårdtyngden ökade dramatiskt när kommunerna tog över uppgifter från landstingen. Ålderdomshemmen blev äldreboenden och de som i stor utsträckning befolkat ålderdomshemmen bodde kvar hemma och fick hemtjänst.
Hemtjänst i all ära, anhöriga kommer aldrig att bli lika trygga när föräldrarna bor hemma och inte har tillsyn dygnet runt, även om de har allt de behöver. Men mot de anhörigas oro måste man ställa de äldres oro. Många känner större trygghet i hemmiljön och vill absolut inte flytta till ett äldreboende. Generellt sett mår också äldre allt bättre – en undersökning visar att två tredjedelar av 80–90-åringarna klarar sig helt utan insatser från samhället.
Men rapporten är ändå en varningssignal om att kommunpolitiker, och även lagstiftare, måste bli mer lyhörda och se till både de äldres och de anhörigas behov. Det är ett faktum att närmare 100 000 svenskar gått ned i arbetstid och två tredjedelar av de äldre nu får hjälp av sina barn. All oro är naturligtvis inte obefogad och i grunden handlar det om att förtroendet för den kommunala omsorgen brister.
Trygghet i att omsorgen fungerar är en sak. En annan sak är att oron som alltid kommer att finnas i hög ålder, när livet blir mer skört, måste fördelas jämnt mellan anhöriga. Männen måste alltså ta sitt ansvar även på detta område.