Trygghet finns på banken
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Till det kan läggas andra socialdemokratiska bidragslöften. Socialministern meddelade i våras att bostadsbidraget skulle petas upp från årsskiftet (och lagom till valet). En hundralapp för tvåbarnsfamiljen, hela 150 kronor i månaden för dem som har tre ungar hemma.
Så ser den socialdemokratiska politiska vardagen ut, när den statliga byråkratin tvättat bort all kongressretorik och förvandlat högtidstalen till konkreta insatser. En hundralapp där och en femtilapp där. Summorna kan ibland tyckas små, men gör onekligen stor skillnad för de många hushåll som berörs. Barnbidrag får ju alla barnfamiljer och hela 200 000 hushåll får bostadsbidrag.
De extra hundralapparna är välkomna tillskott i den familjeplånbok som alltid töms snabbare än månaden tar slut. Men bidragen förändrar ingenting i grunden, annat än att beroendet av statliga gåvor ökar. För att få bostadsbidrag måste man fylla i byråkratiska blanketter och i detalj redovisa familjens ekonomiska situation för handläggaren på försäkringskassan. Med mössan i hand hoppas man finna nåd hos regelverket.
Många människor har inget alternativ. Minsta oförutsedda utgift och privatekonomin kraschar. Enligt Föreningssparbanken har var femte svensk inte en krona på banken. Denna grupp har ökat med 25 procent på bara tre år. Varannan svensk har mindre än 50 000 kronor på banken. Och en majoritet av dem som inte har något sparkapital vill spara — men har inte råd. Länsförsäkringar har tidigare visat att fyra av tio skulle tvingas flytta om inkomsten minskade med 2 000 kronor i månaden.
LO:s Wanja Lundby-Wedin använde sitt kongresstal till att kritisera regeringen för att inte ha tillräckliga marginaler i statsbudgeten. Då går det inte att satsa tillräckligt när tiderna blir svåra, sa hon. Ett resonemang som är direkt överförbart till en vanlig hushållsbudget i en vanlig familj.
Men det är förstås ingen slump att så få har en sparad slant. Svenska låginkomsttagare är hårt beskattade. En tredjedel av lönen försvinner i kommunalskatt, och dessförinnan har arbetsgivaren betalat arbetsgivaravgifter på 30 procent. Dessutom har regeringen lovat att ta hand om alla som råkar ut för sjukdom, arbetslöshet eller något annat. Varför spara om staten lovar att ta hand om allt?
Det är så här man skapar otrygghet för människor. Utan pengar på banken blir man helt utlämnad till politiska nycker, till ministrars välvilja och kongressombuds förmåga eller oförmåga att spela politiskt rävspel i en mässhall. När sjukvården och äldreomsorgen inte lever upp till förväntningarna stiger såväl missnöjet som osäkerheten.
Statsminister Göran Persson säger sig "i princip" inte ha något emot skattesänkningar, men att "de som fick bara bördan på 90-talet går före". Därmed fortsätter han att lura i medborgarna att trygghet bara kan komma från staten.
I själva verket finns verklig trygghet snarare på banken. På det egna kontot. Som man bestämmer över själv. En politik som ger människor marginaler att själva bygga upp en buffert vore en verklig trygghetsreform för Sverige.