Det moderna välfärdssamhället behöver både tillväxt och trygghet. Men det är ingen överdrift att hävda att den socialdemokratiska regeringen koncentrerat sig helt på tryggheten, det vill säga fördelningen av tillväxtens resultat.
Enligt socialdemokratisk uppfattning behöver man inte bry sig om tillväxten eftersom den kommer av sig själv. Tillväxtkongressen, där partiet skulle ägna sig åt frågor om ekonomisk tillväxt, blev ett fiasko. Socialdemokratin saknar i grunden förståelse för de krafter som skapar en dynamisk utveckling. Entreprenörer och småföretagare uppfattas främst som möjliga skattefuskare.
För moderaterna, liksom för de andra borgerliga partierna, är det tillväxten som är det centrala. När moderatledaren Fredrik Reinfeldt nu i Dagens Nyheter signalerar en omläggning av partiets politik både vad gäller skatter, arbetsmarknadspolitik och a-kassa betyder det inte att partiet överger sin grundläggande inställning till tillväxten, tvärtom.
Tidigare har han något ändrat partiets skattepolitik för att stimulera folk att jobba mera. Tonvikten läggs vid sänkningar för låg- och mellaninkomsttagare och minskade marginaleffekter.
Gårdagens omsvängning gäller a-kassan, som enligt moderatledaren även i fortsättningen bör skötas av facken. Orsaken till omsvängningen är att ett förstatligande, som partiet tidigare krävde, kostar för mycket. Moderaterna föreslår kraftigt sänkt ersättning från a-kassan.
Den andra omsvängningen gäller Arbetsmarknadsverket. Tidigare krävde moderaterna att det skulle läggas ned, nu vill man i stället reformera det. Orsaken är att partiet anser att det är bättre med aktivitet, alltså Ams-åtgärder, än bidrag.
Eftersom Sverige ser ut som det gör efter decennier av socialdemokratisk politik ligger det mycket i den moderata kritiken. Det är inte rimligt att 1,4 miljoner svenskar i arbetsför ålder inte arbetar. För att åstadkomma en förändring måste hela systemet förändras så att det stimulerar arbete och förhindrar att människor blir beroende av bidrag.
Men det betyder inte att tryggheten och därmed bidragen kan minskas drastiskt. Med moderaternas förslag sänks a-kassan med 900 kr de första 100 dagarna för den som tjänar 18 000 i månaden. Efter 100 dagar blir sänkningen 2 700 kronor. En så kraftig sänkning av standarden klarar inte många.
I moderaternas föreställningsvärld bär man tydligen själv ansvaret för att man är arbetslös eller sjuk. Eller åtminstone har man en rejäl slant på banken. För en frisk, flitig och socialt stabil person kan det fungera. Men alla är nu en gång inte skapta så.
Även personer som har problem med fysisk och social hälsa måste få finnas och kunna leva ett något så när normalt liv. Moderaternas kritik av det socialdemokratiska bidragssamhället är riktig. Men deras förslag till sänkta bidrag på alla områden går för långt. De kan aldrig bli en borgerlig regerings politik.
Ett välfärdssamhälle bygger på en balans mellan trygghet och tillväxt, eftersom båda behövs. Den stora politiska debatten framöver bör gälla var den balanspunkten ligger.