"Vi arbetar för att Sverige ska lämna detta EU." Så vill miljöpartiets partistyrelse att partiets inställning till EU ska formuleras i framtiden. Per Gahrton förklarar formuleringen med att "vi visar att vi inte är dogmatiker. Vi kan tänka oss att EU kan förändras så att det blir acceptabelt för oss också". Frågan är hur mycket eller hur snabbt EU ska förändras för att kunna accepteras av de gröna.
Den kreativa men dunkla formuleringen är förstås ett led i partiets strävan att bli regeringsfähigt. Men det är långtifrån säkert att partistyrelsens förslag går igenom. Gräsrötterna har gett ledningen bakläxa förut, och bland partiets regionala företrädare är motståndet mot EU massivt.
Problemen tornar därmed upp sig för Göran Persson inför valet om två år. Med ett miljöparti som alltmer påträngande bultar på portarna till Rosenbad och ett vänsterparti som uttrycker allt större missnöje med det nuvarande samarbetet blir det svårt att före valet skapa ett trovärdigt regeringsalternativ. Till det kommer att vänsterpartiets partiledare som till varje pris håller fast vid beteckningen kommunist.
Värst för Göran Persson är ändå att samtidigt som sprickorna i den rödgröna vänsterkartellen blir större och tydligare bär sammanhållningen bland de fyra borgerliga partierna frukt. Flera opinionsmätningar har nu visat på antingen dött lopp mellan blocken eller ett övertag för den borgerliga alliansen. När även gamla socialdemokratiska trotjänare som Sverker Åström börjar tala om behovet av ett maktskifte kan man med fog tala om ett nytt läge i svensk inrikespolitik.
Samtidigt finns det flera faktorer som gör situationen svårbedömd. Vänsterpartiets väljarstöd sjunker som en sten och det är främst kvinnorna som överger Ohly och hans kamrater. Om planerna på ett feministparti skulle bli verklighet finns här en potentiell väljarbas som kan ruska om bland de etablerade partierna.
Därmed finns förutsättningar för att den röd-gröna röran blir ännu rörigare. På den borgerliga sidan utgör kristdemokraternas balansgång kring fyraprocentspärren orosmolnet. Men om inte annat så lär borgerliga stödröster hålla partiet kvar i riksdagen.
Som läget ser ut nu skulle det inte förvåna om Göran Persson liksom företrädarna Olof Palme och Ingvar Carlsson får lära sig att i en demokrati utgör maktväxling en naturlig del av tillvaron.