Applåder och hurrrarop, gröna ballonger och stora leenden. Jublet visste inga gränser när Maud Olofsson äntrade scenen på Centerpartiets riksvalvaka den 17 september 2006. Inte bara var maktskiftet ett faktum, för första gången sedan 1973 gick partiet framåt i ett riksdagsval. Arbetet med att ge partiet ett modernt liberalt budskap hade burit frukt: Centern blev tredje största parti i riksdagen, Maud Olofsson utsågs till näringsminister och vice statsminister.
Men detta var för fem år sedan - en evighet inom politiken. I regeringsställning har partiet inte förmått upprätthålla bilden av sig självt som tydligt liberalt och reforminriktat. Det har uppfattats som otydligt och de nyss tillkomna storstadsväljarna har lämnat för andra partier. Efter valresultatet förra året var det uppenbart att Centern behövde både nytändning och ny partiledare.
Det var inte bara Maud Olofsson som hade anledning att jubla för fem år sedan. 2006 var också året då Annie Lööf, sedan i fredags partiledare, tog steget in i riksdagen. Bara fem år tidigare, hösten 2001, hade hon som 18-åring gått med i partiet. Efter en framgångsrik personvalskampanj knep hon Centerns Jönköpingsmandat. Lööf stod som tvåa på valsedeln, men med nästan 2300 personkryss och över 13 procent av Centerrösterna, kryssade hon sig förbi partiets förstanamn.
Under de första åren i riksdagen stod hon i skuggan av Fredrick Federley, ungdomsförbundets ordförande som också var nyinvald i riksdagen. Det var Federley som journalisterna ville tala med. Det var han som symboliserade det nya Centern, partiet som skulle vara det självklara valet för liberaler. AnnieLööf spelade hela tiden en något mer undanskymd roll. Allt förändrades med FRA-omröstningen.
Både Federley och Lööf profilerade sig som motståndare till lagstiftningen. Bägge två fick också utstå hård kritik när de till slut röstade för regeringens linje. Men omröstningen markerade Federleys väg bort från rampljuset. Han hade varit så starkt profilerad i frågan att hans svek uppfattades som störst. Nu kunde Annie Lööf på allvar träda fram ur skuggan.
De senaste åren har hon stärkt sin ställning både inom partiet och medialt. I valet 2010 fick hon mer än dubbelt så många personkryss som 2006. Och det blev också Lööf som fick i uppgift att leda Centerns eftervalsanalys.
Egentligen är det inte konstigt att Annie Lööf blev partiledare. Kanske var hon redan när partiledarkampen började den givna kandidaten, trots att it-minister Anna-Karin Hatt sägs ha varit Maud Olofssons favorit. Den nyvalda C-ledaren är bevisligen både kompetent och populär, såväl inom som utanför sitt parti. Hon har också en annan helt avgörande fördel: Annie Lööf förkroppsligar på många sätt den politik och det förhållningssätt som kan hålla Centern kvar i riksdagen 2014.
Som ett renodlat liberalt storstadsparti kommer Centern sannolikt aldrig kunna hävda sig mot Folkpartiet och Miljöpartiet, men inte heller rollen som ett utpräglat glesbygds- och landsortsparti är en väg framåt. Som befolkningsutvecklingen ser ut skulle det senare innebära en lika långsam som plågsam nedmontering av partiet.
Om Centern ska kunna hävda sig måste den fortfarande relativt nyfunna liberalismen bottna i och motiveras av partiets eget politiska arv, som företrädare för landsbygden och mindre orter. Genom att koppla samman liberalismen med partiets rötter, skulle den nya politiken bli greppbar för gamla väljare, utan att för den skulle bli så otydlig att andra väljargrupper förlorar intresset.
I idéskriften Med frihet följer ära, som gavs ut förra året, bidrog tio personer med mer eller mindre starka band till Centern med texter om hur ett liberalt, centerpartistiskt värderingensskifte skulle kunna se ut. Just kopplingen mellan det gamla och det nya löpte som en röd tråd genom samtliga tio texter. Annie Lööf var för övrigt en av författarna.
Som utbildad jurist och storstadsbo å ena sidan, och uppvuxen på en gård i småländska Värnamo står den nyblivna partiledaren med ett ben i det nya Centern och ett i det gamla. Det är detta hon måste utnyttja för att vinna tillbaka väljarna. Ibland måste man söka sig bakåt för att kunna blicka framåt.