Efter år av förhandlingar nåddes slutligen en överenskommelse. Detta skedde genom ett samarbete som involverade USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland. Men under hela denna tid spelade amerikansk diplomati huvudrollen. Utan USA:s påtryckningar och vilja att driva på processen hade avtalet med största sannolikhet aldrig uppnåtts.
Efter undertecknandet i juli har all uppmärksamhet riktats mot den amerikanska kongressen. Kommer den att backa upp Barack Obama eller finns risken att det blir ett nej senare i höst?
Under förhandlingarnas gång blev Israel och premiärminister Benjamin Netanyahu alltmer kritiska. Netanyahu drogs sig inte ens för att, på inbjudan av republikanerna, i våras gå till attack mot Obama när ramarna för avtalet var kända. För Netanyahu var det en del i Likuds valkampanj och för republikanerna ännu ett tillfälle att demonstrera mot presidenten.
Tiden är förbi i amerikansk politik när demokrater och republikaner gav och tog för att nå uppgörelser och åstadkomma resultat. Polarisering och konfrontation är mer regel än undantag, en utveckling som pågått under lång tid och intensifierats under Barack Obama. Ve den republikan som gör upp presidenten!
Att republikanerna numera har få moderata och pragmatiska representanter har varit ett problem för Barack Obama ända sedan han intog Vita huset. Demokraterna har en större ideologisk och åsiktmässig spännvidd men backar för det allra mesta upp Obama. Men Iran-avtalet sätter samarbetsviljan på prov och den israeliska lobbyverksamheten är intensiv.
Man kan alltså utgå från att en del demokrater av ren självbevarelsedrift i september kommer att rösta emot avtalet. Ändå ska det mycket till för att republikanerna och Netanyahu får igenom sin vilja. Barack Obama har gjort klart att han kommer att använda sig av sitt veto om kongressen röstar nej. Och för att upphäva det krävs två tredjedels majoritet i senaten och representanthuset, något som verkar osannolikt.
Inför detta politiska spel och positionerande är det viktigt att slå fast att oerhört mycket står på spel. Ett nej från USA innebär att de internationella sanktionerna mot Iran, som var avgörande för att nå en överenskommelse, kollapsar. Samtidigt ökar risken för krig i regionen om Iran inte längre är bundet av ett avtal. Frestelsen att tillverka kärnvapen ökar.
USA har visat förr, till exempel i nedrustningsavtal med Sovjetunionen under det kalla kriget, att man är beredd att göra upp med ärkefiender och ideologiska motståndare. Egenintresset men också ett globalt ansvar har i slutänden vägt tyngre än kortsiktiga, inrikespolitiska avväganden. Det är återigen dags att ta det ansvaret.