Därmed byttes Ghannouchi lika hastigt ut mot parlamentstalmannen Fouad el-Mebazaa, och nyval utlystes inom sextio dagar, istället för sex månader. Ghannouchi, som alltjämt är premiärminister, har snabbt börjat samla en ny ”enhetsregering”, dit en handfull oppositionspartier bjudits in — men andra, inklusive islamist-partiet el-Nahda, hålls utanför.
Det är emellertid uppenbart att den verkliga makten varken kommer att ligga hos regeringen, särskilt som oppositionspartierna är alldeles för svaga för att själva leda landet, eller hos Ghannouchi och Mebazaa.
Vad som i stället verkar ha skett är en kupp inom revolutionen: armén har tagit över, bakom en kuliss av civila befattningshavare. Det folkliga missnöjet har naturligtvis varit genuint och revolutionen är verkligen en revolution. Men det var inte folket som handgripligen släpade sin president ur kanslisalarna, utan personer inom hans närmaste krets som steg in sedan ben Ali gjort sig omöjlig.
Det tycks främst röra sig om den tunisiske arméchefen, general Rachid Ammar. Under fredagen ska ben Ali ha försökt avskeda honom. Vad som hände sedan kan vi bara gissa, men strax satt diktatorn på ett plan mot Saudiarabien.
General Ammar återinsattes på sin post — om han någonsin lämnat den — och armén började snabbt och osentimentalt göra upp räkningen med ex-presidentens anhängare. General Ammar har hållit låg profil, men allt fler ögon riktas nu mot
honom, Tunisiens återstående starke man. Hur solid är hans ställning? Vad planerar han? De frågorna kan avgöra Tunisiens framtid.
Varken gällande lag eller den politiska verkligheten tycks redo för val redan i mars, vilket § 57 kräver. Dels är flera oppositionspartier fortfarande förbjudna, och vallagarna gör det nästan omöjligt för dem att presentera egna
presidentkandidater. Säkerhetsläget är också fortsatt osäkert, oppositionskrafterna mycket svaga, och ben Alis styrande RCD-parti splittrat; kanske kommer det till och med att förbjudas.
Om val hålls i den miljön och enligt denna tidtabell är det sannolikaste att sittande regering, och de krafter i militären som stödjer den, får avsevärt inflytande över resultatet. Men det kan ju också vara avsikten.
Kraften i det folkliga upproret lär hindra en total återgång till den gamla polisstatens metoder, men risken tycks ändå överhängande att den tunisiska revolutionen ska gå direkt från sin bastiljdag till Napoleon. Omvärldens chans att göra skillnad är nu, innan den nya maktstrukturen stelnat — nu gäller att utverka garantier för att Tunisien inte ska gå från en diktatur till en annan.
Tunisiens chans är nu
Vem styr Tunisien? När president Zine el-abidine ben Ali flydde till Saudiarabien 14 januari tog premiärminister Mohamed el-Ghannouchi över statschefsämbetet i hans frånvaro. Sedan till-kännagavs plötsligt att ben Ali var att betrakta som permanent avlägsnad från posten, och att grundlagens § 57 hade trätt i kraft.
Foto: Christoph Ena/SCANPIX
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.