Tyvärr är den svenska hållningen långtifrån oomstridd. Både Frankrike och Tyskland har, under Sarkozy och Merkel, valt att försöka blockera och avstyra ett turkiskt inträde. Det är olyckligt, och särskilt sorgligt som skälet ofta är en osmaklig valtaktik - genom att markera mot Turkiet försöker man vinna islamofobiska röster. Också här är Ohlsson och Bildt föredömligt tydliga: ”Primitiva fördomar ur det förgångna - i vårt land representerade av Sverigedemokraterna - får inte spärra Europas framtida möjligheter.”
Det finns givetvis många skäl att kritisera läget i Turkiet, och ingen ska förneka att landet har långt att gå innan det är redo för EU-inträde. Problemen hänger främst samman med det militära inflytande som i årtionden präglat turkisk politik, men också med den kemalistiska statsideologin, som lett till förföljelser av landets kurdiska minoritet och bannlyst all debatt om 1900-talets folkmord på kristna minoriteter. Också andra problem återstår i form av antidemokratiska tendenser i militären, rättsväsendet och byråkratin.
Ett mindre men växande orosmoment är den starkt dominerande ställning som det styrande partiet AKP tillskansat sig sedan 2002. Det reformislamistiska AKP har allt sammantaget spelat en extremt positiv roll för Turkiet, och lett den våg av demokratisering och liberalisering som sköljt över landet. Men det finns tendenser till maktfullkomlighet och religiös chauvinism inom partiet som bådar illa för framtiden. Situationen just nu är, utan att dra jämförelsen för långt, inte helt olik den i Sydafrika: ANC befriade landet från en rasistisk diktatur, men under de år som följt har partiets hegemoniska roll allt mer börjat framstå som en demokratisk belastning.
Just dessa problem gör det naturligtvis särskilt viktigt att uppmuntra de goda krafterna i Turkiet. Den europeiska anknytningen, och den politiska press som EU utövar genom medlemskapsprocessen, är det säkraste sättet att stödja en ljus framtid för Turkiet.
Mycket står dessutom på spel även för övriga Europa. Ett turkiskt medlemskap skulle stärka EU:s ställning gentemot Ryssland, och medföra enorma fördelar i kampen för unionens framtida energiförsörjning. Turkiet erbjuder också ovärderliga politiska och ekonomiska ingångar i Mellanöstern, Medelhavsområdet och Centralasien. Det är något som både EU och Turkiet, och vår vidare grannregion, skulle tjäna stort på.
Ännu är det alltså inte dags. Men kulturstaden Istanbul, en av de verkliga vaggorna för vår kontinents historia, måste en dag åter få träda in i sin naturliga europeiska gemenskap.