På 30-årsdagen av militärkuppen i Turkiet 1980 röstade en solid majoritet av de turkiska väljarna ja till en serie författningsreformer som bland annat upphäver kuppmilitärernas immunitet mot åtal. Det är en viktig symbolisk upprättelse för dem som torterades och förföljdes under militärstyrets år.
Militärens makt har gradvis minskat i Turkiet och generalerna har denna gång avstått från att alls uttala någon officiell åsikt om författningsreformerna. När de nu antagits så har Turkiet tagit viktiga steg för att få en författning som närmar sig den standard som gäller för normala europeiska och demokratiska rättsstater. En helt ny författning kan bli nästa steg – men när och om en sådan kan införas beror till mycket stor del på parlamentsvalet i juli 2011.
Bland förändringarna finns också minskade möjligheter för militärdomstolar att döma civila – vilket också innebär att militärer som avskedats för sina politiska åsikter kan gå till en civil domstol för att få sin sak prövad. Offentliganställda får rätt att sluta kollektivavtal och en ombudsmannainstitution dit medborgarna kan föra klagomål på myndigheterna införs. Militären, som hittills haft en uttalat politisk roll som väktare av arvet från Kemal Atatürk och dess rigida sekularism och turknationalism, blir mer lik en krigsmakt i en normal demokrati.
Den del av oppositionen som försökt hitta politiskt gångbara invändningar mot författningsändringarna har skjutit in sig på att en del av författningsdomstolen hädanefter ska utses av presidenten och parlamentet. Detta sägs öppna vägen för en islamisering av rättsväsendet, eftersom premiärminister Erdogans regeringsparti AKP är islamistiskt. Men islamismen är i detta fall mycket utspädd och har mycket litet med fundamentalism att göra. Också i till exempel USA utser presidenten domare i Högsta domstolen och den hittillsvarande ordningen i Turkiet har inneburit att domstolen förnyar sig själv och kan stoppa alla kandidater som avviker från den kemalistiska ortodoxin.
I Turkiet är det islamisterna som står för närmandet till EU och för en allmän modernisering av samhället, medan oppositionen i rädsla för islam, för kurderna och för inflytande från omvärlden låst fast sig vid oförsvarbara institutioner. Men Turkiet behöver också en modern motvikt till AKP. Den opposition som vill vara ett sekulärt alternativ till det nuvarande regeringspartiet skulle göra klokare i att hävda genomtänkta demokratiska principer än att försvara en ordning som innebär att militären behåller sin ställning som stat i staten.
Det ledande oppositionspartiet CHP har hotats med uteslutning ur Socialistinternationalen och har nu en ny partiledning. Men inte heller denna har alltså lyckats frigöra sig från kemalismen. Det ledande kurdiska partiet uppmanade till bojkott av folkomröstningen, trots att förändringarna också borde vara i den kurdiska folkgruppens intresse.
Ändå blev valdeltagandet högt och resultatet tydligt. För premiärminister Erdogan innebär detta att utgångsläget inför parlamentsvalet 2011 har förbättrats avsevärt. För de politiker i olika EU-länder som försöker vinna poäng på att motsätta sig ett turkiskt medlemskap har argumentationen blivit svårare. Flera av de krav som EU ställt uppfylls genom författningsändringarna.
EU:s stadgar och principer har ingen religionsklausul. Självklart kan också muslimskt dominerade länder bli medlemmar. Det avgörande är om ett kandidatland är en fullvärdig demokratisk rättsstat.