Det var i Hama som Hafez al-Assad, Syriens diktator 1970-2000, satte blodig punkt för det uppror som då hotade hans regim. När Muslimska brödraskapet utropade staden till ”befriat område” i februari 1982, svarade Assad med att lägga centrala Hama i ruiner och avrätta tusentals fångar. Minnet av massakern hänger än i dag över Syrien som en mörk skugga, och påminner om hur långt Assadregimen var – och är – beredd att gå för att försvara sin makt.
Även under det nuvarande upproret, som utbröt i mars 2011, har Hama haft en särskild ställning. I juni drog regeringen till allmän förvåning ut alla trupper ur staden. Kanske var det ett lokalt beslut, kanske ett experiment, eller kanske något mycket värre: ett försök att åter mana fram demonerna från 1982. Oavsett vilket började armén snart återerövra staden, kvarter för kvarter – det är bakgrunden till helgens blodbad.
Tidpunkten är ingen slump. Den muslimska fastemånaden ramadan inleds nu, och regimen fruktar att de dagliga bönesamlingarna ska spela den religiösa oppositionen i händerna, samtidigt som dess eget våld kommer att framstå i särskilt otäck dager. Helgens angrepp måste alltså förstås som ett försök att preventivt ta kontroll över Hama före den heliga månaden.
Det ser mörkt ut för Syrien. Militären och säkerhetsstyrkorna verkar trots (eller tack vare) allt våld hålla samman, och president Bashar al-Assad lär sitta kvar så länge han har deras stöd. Samtidigt håller regeringens grepp om landet sakta men säkert på att försvagas. Det går inte att behärska Syrien enbart med våld, som en ockupationsarmé, och på längre sikt hotar ett ekonomiskt sammanbrott. Men ett maktvakuum utan en politisk lösning vore livsfarligt. Syriens religiösa klyftor, mellan en sunnitisk majoritet och en regim dominerad av minoriteterna, kan i det läget utlösa ett inbördeskrig som skulle få Irak att framstå som en västanfläkt.
Omvärlden står nästan maktlös inför detta. Diplomatisk press är verkningslös, militärt ingripande omöjligt och breda ekonomiska sanktioner kontraproduktiva. Det enda vi, EU, verkligen kan göra är att pressa på för en förhandlad fred mellan regimen och dess kritiker.
Det mest effektiva sättet vore att använda sig av vår sydöstra grannstat, Turkiet. Regeringen i Ankara har visserligen en egen agenda – på den punkten ska man inte vara naiv – men det finns ingen annan aktör i regionen som har samma inflytande över både regim och opposition i Syrien. I brist på andra alternativ bör därför Sverige och EU uppmuntra mer aktiva turkiska medlingsinsatser, och stödja dem både politiskt och ekonomiskt.