Den som påstår att Turkiet inte hör hemma i Europa känner inte ens till Sveriges historia. Karl XII sökte det nuvarande Turkiets stöd mot Ryssland efter nederlaget vid Poltava och var sultanens gäst fram till kalabaliken (ett turkiskt lånord i svenskan) i Bender i februari 1713.
I dagarna pågår det första turkiska statsbesöket i Sverige. President Abdullah Gül och statsminister Fredrik Reinfeldt haröverlagt och ett strategiskt samarbetsavtal har undertecknats. Det är bra för båda länderna. Turkiet är delvis alltjämt ett fattigt land, men tillväxttakten är hög och mycket talar för att Turkiet med tiden kan bli en av Europas starkaste ekonomier.
Turkiet har tillhört Europarådet sedan det grundades 1949 och kan också bli ett ledande land i EU, i kraft av sin folkmängd och sina ekonomiska framgångar. Men förhandlingarna om medlemskap har gått långsamt – främst för att Frankrikes förre president Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel inte velat ta in ett muslimskt dominerat medlemsland. Men EU är inte en kristen union utan en demokratisk. Och i dag har både Merkel och Frankrikes nye president Francois Hollande accepterat att förhandlingarna återupptas.
För EU skulle ett turkiskt medlemskap vara till fördel både ekonomiskt och politiskt – vilket också är den hållning som Sverige intagit.
Men allt förutsätter att Turkiet självt förmår leva upp till de demokratiska kraven. Obestridliga förbättringar har skett. Men det som återstår är inte mindre viktigt. Pressfriheten begränsas genom att normal nyhetsrapportering om till exempel kurdernas situation kan definieras som stöd till terrorism – 49 turkiska journalister satt fängslade 2012, en unikt hög siffra.
Bakom detta finns ett större problem. Projektet att skapa en modern turkisk nationalstat efter det Osmanska rikets undergång innebar samtidigt att både historiska fakta och existensen av etniska och religiösa minoriteter förnekades.
Att tala högt om folkmordet på armenierna 1915 betraktas alltjämt som gränsande till landsförräderi och kurdernas rätt till sitt språk och sin kultur respekteras ännu inte fullt ut. Sådana attityder är omöjliga i en europeisk demokrati.
I dag sitter kring 10 000 personer i fängelse anklagade för samröre med den terroriststämplade kurdiska organisationen PKK, men regeringen lär inte kunna krossa PKK militärt – lika lite som PKK kan besegra den turkiska staten. De krafter i Turkiet som är mot EU-anslutning är till stor del desamma som vill fortsätta förtrycket av minoriteterna. Nyligen inleddes förhandlingar mellan regeringen och PKK – ett tecken på en ny realism på båda sidor och på att den turkiska regeringen inte gett upp ambitionen att verkligen komma med i EU.
Turkiet hör hemma i Europa och EU. Men kraven på Turkiet kan inte ställas lägre än på andra europeiska länder.