I ett förslag till ny strafflag ingick nämligen ett avsnitt som skulle göra otrohet inom äktenskapet straffbar. Förslaget presenterades som ett sätt att stärka kvinnornas ställning, men ledde givetvis till kraftiga protester från turkiska kvinnogrupper.
Också en rad ledande EU-politiker reagerade. I några fall handlade det om personer som redan tidigare - av helt andra skäl - motsatt sig ett turkiskt medlemskap och som nu såg ett nytt användbart argument. Men också Turkiets uppbackare inom unionen reagerade. Ett exempel är Storbritannien som klargjorde att Turkiet skulle hamna i svårigheter om den föreslagna lagen antogs.
I tisdags backade den turkiska regeringen. Lagförslaget drogs tillbaka, precis som ett antal tidigare lagförslag som utformats med det tydliga syftet att tillfredsställa de mest konservativa krafterna i det styrande Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP.
Detta parti, som vann en storseger vid parlamentsvalet 2002, har utvecklats ur en rörelse som haft som mål att på demokratisk väg omvandla Turkiet till en islamistisk stat. Oron var därför på många håll stor när den nya regeringen tillträdde.
Av islamismen återstod dock inte mycket när AKP till sist vann sin länge eftersträvade parlamentariska majoritet. I stället har AKP-regeringen genomfört åtskilligt som tidigare, sekulära, regeringspartier inte vågat eller velat göra. Rättssäkerheten har förbättrats, kurdernas ställning i Turkiet har stärkts och militärens roll i politiken har begränsats. Det uttalade målet är att Turkiet både politiskt och ekonomiskt ska kunna fungera som medlem i EU.
Turkiskt EU-medlemskap är under alla omständigheter något ganska avlägset. Invändningarna är av olika slag. Landet är för stort och kommer att rubba maktbalansen inom unionen säger en del. Det är alltför fattigt för att kunna bli en någorlunda jämbördig partner, säger andra. Och en del säger rent ut att man inte vill ha ett muslimskt dominerat land som EU-medlem.
Men EU:s grundfördrag säger inget om att medlemsländerna inte får ha muslimsk befolkning och Turkiet brukar i andra sammanhang räknas som en del av Europa. Däremot är den politiska utvecklingen alltjämt osäker. AKP, som i dag helt dominerar turkisk politik, framstår som två partier i ett - modernt och Europainriktat på toppnivå, djupt konservativt på basplanet.
När premiärminister Erdogan nu åter övergav de konservativa så var det till stor del tack vare oberoende medborgarrättsgruppers insatser.
Det är dessa grupper som mer än några andra bär upp demokratiska europeiska värderingar i turkisk politik.