Det ligger en viss symbolik i att samma dag som Bo Lundgren lämnar riksdagen för att bli generaldirektör för Riksgäldskontoret visar en Temorapport på nya framgångar för hans efterträdare Fredrik Reinfeldt. Medan Bo Lundgren aldrig på allvar lyckades framstå som statsministerkandidat har Fredrik Reinfeldt på ett självklart sätt iklätt sig den borgerliga ledartröjan. Och han gör det som så sällan verkar hända i svensk politik. Han får väljare att förflytta sig över blockgränsen.
Opinionsmätningar ska alltid betraktas med viss reservation men den senaste tidens trend har varit tydlig. Ställningen mellan blocken är jämnare än på mycket länge och den borgerliga alliansen har vid ett par tillfällen till och med varit större än de tre röd-gröna samarbetspartierna.
Med två år kvar till valet har borgerliga politiker och sympatisörer fått en påtaglig känsla av att ett maktskifte kan vara på gång. Skillnaden mot stämningen inför det senaste riksdagsvalet är påtaglig, då den politiska temperaturen i bästa fall kunde beskrivas som ljum ända fram till augusti då folkpartiet plötsligt lyfte.
Temos kvartalsrapport visar att var femte väljare som röstade på socialdemokraterna 2002 skulle lägga ett annat partis valsedel i kuvertet i dag. En del skulle gå till något av regeringens samarbetspartier, men mer intressant är att åtta procent har vandrat över blockgränsen, främst till moderaterna men också till folkpartiet och centern.
Det finns naturligtvis flera förklaringar till detta. Fredrik Reinfeldts mjukare framtoning och moderaternas omprövning i skattepolitiken är naturligtvis en viktig sådan, inte minst därför att den lade grunden till det allt tätare samarbetet mellan de fyra borgerliga partierna.
Samsynen mellan de fyra har sällan varit så stor som nu och det är tydligt att missämjan och splittringen är betydligt större bland de tre partier som utgör regeringsunderlaget. Den senaste statsbudgetens underskott visar att de röd-gröna försöker klamra sig fast vid makten genom att ge varandra och väljarna dyrbara presenter.
Samtidigt skall man minnas att två år är lång tid. Mycket hinner hända fram till september 2006. Men helt klart är den senaste tidens opinionsmätningar något som oroar Göran Persson och partistrategerna på Sveavägen 68.
Socialdemokraterna har gått på idépolitisk tomgång under lång tid och det är tydligt att man inte helt trivs i miljöpartiets och vänsterpartiets sällskap. Statsministern har visat att han börjar bli trött på sitt jobb - och fler och fler väljare verkar tröttna på hans sätt att sköta det. Förutsättningarna för förändring är goda.