Två dagar för Kuba
I skuggan av krisen kring Muhammedteckningarna har en ny och glädjande samling över blockgränserna skett kring stödet till kampen för demokrati på Kuba. De stiftelser för internationellt demokratibistånd som verkar i anslutning till folkpartiet, kristdemokraterna och socialdemokraterna höll i går och i måndags ett gemensamt seminarium på hög politisk nivå i riksdagshuset.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Ett annat syfte var givetvis att markera att stödet till dem som arbetar för demokrati också på Kuba i dag är en gemensam angelägenhet för demokratiska partier oavsett deras meningsskiljaktigheter i övrigt. Socialdemokraterna i Sverige har tidigare varit
ovilliga att öppet ta ställning mot Castros regim, men vid seminariet i Riksdagshuset framträdde utrikesutskottets ordförande Urban Ahlin (s) sida vid sida med Cecilia Malmström (fp), Göran Hägglund (kd) och Gunilla Carlsson (m).
Stockholmsmötet samarrangerades med International Committee for Democracy in Cuba (ICDC) en paraplyorganisation med den förre tjeckiske presidenten Václav Havel som ordförande och personligheter som förra amerikanska utrikesministern Madeleine Albright, Chiles förre president Patricio Aylwin och den polske förre dissidenten Adam Michnik som framträdande medlemmar. Vid ett opinionsmöte på Norrmalmstorg anknöt den förre litauiske presidenten Vytautas Landsbergis till måndagsmötena för Baltikums frihet för femton år sedan.
Landsbergis vet vad han talade om. Kuba är en av de få stater där den sovjetinspirerade kommunismens praktik och dogmer alltjämt består oförändrade. Erfarenheterna från frihetskampen i Öst- och Centraleuropa är därför på många sätt tillämpliga också på Kuba.
Den fria biblioteksrörelsen är en god illustration till detta. Som alla totalitära regimer vill den kubanska också styra människors tankar. Det sker givetvis genom censur men också genom sträng kontroll över vad som finns tillgängligt i fråga om böcker, tidningar och annat, givetvis inräknat översättningar från andra språk.
I Ray Bradburys klassiker Fahrenheit 451 bekämpar en grupp frihetsvänner den styrande diktaturen genom att lära sig förbjudna böcker utantill så att deras innehåll kan traderas till nästa generation. På Kuba har den fria biblioteksrörelsen
skaffat fram böcker som normalt inte finns tillgängliga på Kuba och ställer dem till förfogande för utlåning.
Här finns också paralleller till motståndsmetoderna i det gamla sovjetväldet, till exempel till samizdatlitteraturen där viktiga nya litterära verk eller viktig samhällskritik spreds underjordiskt i slitna skrivmaskinskopior. En annan parallell är Polens
berömda "flygande universitet" där människor samlades i privatbostäder för att lyssna till föreläsningar som inte fick hållas offentligt.
Mänskligt att döma går också diktaturen på Kuba mot sitt slut. Det kan vara insikten om detta som gör att regimen de senaste två åren skärpt förtrycket i ett försök att dämma upp kraven på förändring. Men när Castro är borta kan även grupper inom kommunistpartiet försöka gå oppositionen till mötes.
Det är viktigt att övergången kan ske fredligt, precis som övergången till demokrati i Östeuropa. En sådan utveckling underlättas om omvärlden tydligt erkänner oppositionens legitimitet. Ett sätt att göra det är att ge Nobels fredspris till Oswalda Payá, en av Kubas ledande förespråkare för demokrati och icke-våld, som nominerats av Göran Hägglund.