I retoriken är skillnaderna stora. Sarkozy, som tillhör det konservativa Gaullistpartiet, talar om större frihet i ekonomin och om reformer för att bryta den ekonomiska stagnationen. Socialisten Hollande vill tvärtom riva upp den enda reform av detta slag som genomförts under Sarkozys styre, en blygsam höjning av den lägsta pensionsåldern från 60 år till 62.
Problemet med Sarkozy är att han lovade nästan detsamma som nu när han valdes för fem år sedan, men ytterst lite hände. Hollande anpassar sig till den retorik som förväntas av en socialistisk presidentkandidat, men ingen vet säkert hur mycket som är allvarligt menat. Tänker han till exempel verkligen låta Frankrike lämna europakten?
Frankrike har påtagliga ekonomiska problem. De offentliga utgifterna ligger kring 55 procent av BNP, högt över EU:s genomsnitt. Statsskulden är alarmerande stor och ingen minns längre när statens budget senast var i någorlunda balans. Samtidigt ökar arbetslösheten.
Både Sarkozy och Hollande talar i alllmäna termer om att minska budgetunderskottet – men så vitt man kan förstå kommer båda att göra det med hjälp av högre skatter. I fransk politik har det alltid varit lika omöjligt för nationalistiska gaullister som för socialister att på allvar ifrågasätta något som staten gör.
Den ende seriöse kandidat som konsekvent talar om att faktiskt minska de offentliga utgifterna är mittenpolitikern Francois Bayrou som varken är nationalist eller socialist.
Bayrou ligger fyra, efter Hollande, Sarkozy och extremhögerns Marine Le Pen. Väljare som är missnöjda med Sarkozy och ogillar Le Pen satsar sannolikt i stället på Hollande. Men vad de får om Hollande vinner förblir osäkert.
Dock har Hollande hittills - bortsett från löftet att lämna europakten – inte anpassat stil och retorik för att locka väljare från Le Pen. Sarkozy har däremot lagom till valet upptäckt att han är motståndare till homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera och lovar en folkomröstning som ska handla om vilken typ av domstolar som ska handlägga frågor om invandrares rättigheter. Frågan är obegriplig men ska förstås bara tjäna syftet att dra väljare från Le Pen.
Förklaringen är förstås Sarkozys besvärliga opinionsläge. Hittills har Hollande lett stort och Marine Le Pen ligger inte långt efter honom själv. Alla minns valet 2002 då socialistkandidaten Lionel Jospin slogs ut i första omgången så att avgörandet till sist stod mellan gaullisternas Jacques Chirac och Jean-Marie Le Pen, Marine Le Pens far. Ingen i något av Frankrikes seriösa partier vill uppleva något sådant igen.
Varken Sarkozy eller Hollande inger någon entusiasm. Det enda som talar för dem är att Marine Le Pen är ett ännu sämre alternativ.