Under två veckors tid kommer alla bekymmer och kriser i världen att hamna i skymundan av de idrottsliga dramer som utspelas i Aten. Nya stjärnor tänds på idrottshimmeln, gamla tackar för sig, kanske med en sista, eller med den enda hett efterlängtade segern.
De två senaste spelen har till stor del kommit att handla om medaljens baksida, dopning. I Salt Lake City var det skidåkarna och inför Aten är det framför allt det amerikanska friidrottslaget som blivit decimerat. En ledare i tidskriften The Economist påpekar att dopning bara är fusk så länge man definierar det som fusk och flaggar vidare för att dopning är något som idrottsvärlden kan komma att behöva acceptera. Vidare hävdas att det visst kan vara "sportslig anda" att maximera sin prestation genom att trimma kroppen till ytterligheter med hjälp av diverse preparat.
Frågan huruvida dopning nödvändigtvis är farlig för individen är central i artikeln. Är den inte farlig finns inget problem, enligt tidskriften. Argumentationen är skicklig men håller inte.
För det första, om dopning är farlig för kroppen men ändå tillåts finns risken att utvecklingen går mot att rika managers rekryterar unga talanger från fattiga länder. Sedan används idrottarna som försöksdjur i strävan efter den optimala kroppen för ändamålet. De som blir sjuka eller vanställda kan kasseras, eftersom fattiga pojkar och flickor ändå kommer att stå i kö för en möjlighet att bli stjärna.
För det andra, om dopning inte skulle vara farligt, kommer OS i framtiden troligen att bli en tävling mellan de rika ländernas forskare. Hur går det då med hela världens mötesplats där kombinationen mycket hårt arbete och lite talang är ledorden?
Men inte bara prestationerna är viktiga i ett OS. Vem kan väl glömma publikfavoriten Eric Moussambani från Ekvatorialguinea, som just lärt sig simma inför Sydney-OS för fyra år sedan? Arrangörerna började nog oroligt fundera på om de skulle ha anställt badvakter, för här verkade risken stundtals överhängande att deltagaren skulle drunkna.
När Moussambani slutligen, förbi av utmattning, hävde sig upp ur poolen efter att ha fullgjort de 100 metrarna på en tid som var många minuter från världsrekordet var åskådarna i extas. Han gick inte vidare i tävlingen, men han hade vunnit publikens hjärtan.
Är det då inte en smula osmakligt att gråta över en missad bronsmedalj eller jubla över en guldmedalj som tillfaller en människa man aldrig träffat? Nej, det kan faktiskt tvärtom vara nödvändigt. Under två veckor samlas alla människor i världen för att fira de bästa av människans egenskaper. Man firar beslutsamheten hos segrarna och ödmjukheten hos förlorarna. En ömsesidig respekt mellan människor från olika samhällen och sammanhang som delar samma passion överbrygger kulturella olikheter och politiska schismer.
Verkligheten når inte alltid upp till idealbilden, skandaler av olika slag avlöser varandra, men en sak består. Hoppet. Mest av allt firar vi under två veckor i Aten hoppet om en värld utan förtryck, där människor kan växa och förkovra sig på sina villkor.
Alla kan inte vinna, men alla kan delta.