Årets EU-valrörelse förutspåddes bli mer intensiv än vanligt. Det så kallade supervalåret skulle leda till att alla satsade hårt redan i maj för att få upp det politiska intresset i god tid före riksdags- och kommunalvalen i september.
Frågan är om det verkligen blir så. Blir valrörelsen intensivare än vanligt så blir den också mycket koncentrerad. Och det är lätt att få intrycket att flera av partierna tvärtom föredrar att ligga så lågt som möjligt, kanske av rädsla för att ett dåligt resultat i maj ska smitta av sig på resultatet i höst. Går det dåligt i maj så kan åtminstone säga att man sparade krutet till senare.
Till detta kommer att partierna väljer att bedriva valrörelsen med helt olika fokus. Några talar i första hand om frågor där Europaparlamentet har ingen eller mycket liten påverkan. De flesta framställer sig som mera skeptiska till EU-samarbetet än vad de egentligen är. Några har paroller som ger intrycket att valet i själva verket gäller om vi ska vara medlemmar eller inte.
Det är inte bra. EU påverkar tusentals beslut i våra vardagsliv och en rad av de ställningstaganden som görs av riksdagen och kommunfullmäktige handlar i verkligheten om att tillämpa bestämmelser som redan fastlagts på EU-nivå. Men de verkligt stora frågorna om unionens framtid är samtidigt så stora att de är svåra att alls debattera i den form som en valrörelse utgör.
Ändå är valet viktigt och ett högt valdeltagande i Europavalet är lika önskvärt som i riksdags- och kommunvalen. Kanske är det mest rationella att gå efter vilket förtroende man känner för olika partier och politiker – men inte i första hand inrikespolitiskt utan just i fråga om politikens europeiska dimension.
De partier som vill gå ur gör det lätt för sig och är inte värda att tas på allvar. Man kan inte säga sig vara för samarbete i Europa och samtidigt avvisa den mest effektiva och demokratiskt förankrade struktur som finns för just detta ändamål. Däremot kan man förstås avvisa samarbete principiellt – men det innebär i så fall att man på fullt allvar vill tillbaka till en verklighet präglad av stagnation och stängda gränser för människor, idéer och varor som vi borde ha lämnat bakom oss.
Europasamarbetet handlar om fred på en kontinent som slitits sönder av krig och där militärt maktspråk just nu hotar Ukraina och kanske också andra tidigare sovjetrepubliker. Det handlar om gemensamma normer för demokrati och mänskliga rättigheter och om de möjligheter till utveckling och livschanser som skapas när gränser öppnas. Det handlar om att gemensamt försöka lösa frågor kring exempelvis miljö eller energiförsörjning där staterna definitionsmässigt är för små och otillräckliga.
Politiker och partier som talar tydligt om dessa grundläggande principer är värda stöd den 25 maj. De som inte gör det smiter från sitt ansvar.