Oljepriset sjönk på marknaderna i New York och London när det stod klart att Venezuelas president Hugo Chavez klarat helgens folkomröstning och att läget i landet var lugnt. Venezuela är världens femte största oljeproducent. Över 58 procent stödde enligt valmyndigheten presidenten och valdeltagandet var högt. Men det hade varit bättre för Venezuelas folk om folkomröstningen gett motsatt resultat. Sannolikheten för en sådan utveckling var dock aldrig särskilt stor.
Folkomröstningen skedde i enlighet med en ny paragraf som Chavez själv infört i landets författning. Det var oppositionen som krävde att frågan om ett återkallande av presidentens mandat skulle ställas, men kravet var snarare ett uttryck för svaghet än för styrka.
Oppositionen har ingen samlad ledning eller inspirerande ny presidentkandidat och har tidigare misslyckats med att störta Chavez genom en generalstrejk. Det kuppförsök som vissa oppositionella grupper genomförde 2002 stärkte snarare presidentens ställning.
De höga oljepriserna har gett Chavez nya resurser att spendera på olika sociala program som givetvis gjort honom mer populär än tidigare i stora väljargrupper. Och om valresultatet hade blivit jämnt så hade troligen några extra röster på presidenten kunnat trollas fram.
Men det behövdes knappast - även om en del oegentligheter säkert förekommit. Oppositionen talar om "grov manipulation" men de internationella valobservatörerna, anförda av förre USA-presidenten Jimmy Carter, har inte funnit några svårare övertramp.
Sanningen är nog att Chavez, trots en mislyckad ekonomisk politik, är ganska populär. Mot honom står Venezuelas traditionella politiska etablissemang av socialdemokrater och kristdemokrater, fack och företagsledare - men ingen av dessa grupper har haft tillräcklig egen legitimitet. Chavez retorik ger däremot många fattiga en känsla av medinflytande.
Problemet är att Chavez politik snarare försvårar än förbättrar både landets och de fattigas läge. Landets oljeinkomster delas ut åt olika håll i utbyte mot politisk lojalitet, men mycket litet görs för att skapa förutsättningar för långsiktig ekonomisk tillväxt och stabila välfärdssystem. Så har populistiska ledare alltid betett sig i Latinamerika och resultatet har alltid varit nedslående.
Chavez är ingen diktator, men inte heller någon ledare som utmärker sig för sin demokratiska övertygelse. För att lyfta bort honom måste oppositionen satsa på att vinna ett riktigt val med ett eget trovärdigt program.