Under tiden, i ett land nära oss
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Vad många i Väst valde att tolka som en folklig resning för demokratiska värden handlade dock mer om att människor i gemen var grundligt trötta på en presidentmakt som inte kunde ta hand om sitt folk, utan i stället enbart berikade sig själv och sin släkt. Den "gode ledaren" som ser till de sina och styr i folkets intresse är en tolkning av demokrati som är vanlig såväl i Ukraina som i Ryssland. Nu stod hoppet om den gode ledaren till Jusjtjenko. Men knappast för att han var en övertygad demokrat, utan för att han var den för tillfället bäste som fanns att tillgå.
Sedan 2005 har det mesta emellertid gått snett i Ukrainas andra försök att demokratisera efter självständigheten 1991.Ukrainas svårigheter är ett slående exempel på hur bräckliga demokratiska institutioner kan vara, när ett samhälles kultur och historiska traditioner inte hjälper till att blåsa liv i dem utan tvärtom drar åt ett annat håll. Avsaknaden av pluralistiska traditioner när det gäller makt och tänkande har till exempel resulterat i att den politiska och ekonomiska elit som skapats genom privatiseringarna till stora delar växt samman. I parlamentet ryktas det om att platserna är till salu för 50 miljoner. Detta har inte förändrats under Jusjtjenkos tid som president, snarare tvärtom.
Vägen mot avgrunden inleddes emellertid när parlamentsvalen i mars 2006 inte resulterade i en klar seger för "de goda" utan tvärtom förde det i väst förkättrade Regionpartiet, som många trodde var ute ur bilden, till seger.
Den politiska majoriteten i Verkhovna Rada, det 432 man starka parlamentet, har under hösten 2006 och början av våren 2007 systematiskt ägnat sig åt att försöka köpa över ledamöter från oppositionen för att få över 300 ledamöter och konstitutionellt bli i stånd att rösta ned presidentens dekret. Hotet om ett totalt sammanbrott för demokratin, som hängt över Ukraina sedan början av april då presidenten stängde parlamentet och utlyste nyval och parlamentet vägrade underkasta sig dessa beslut, är just för tillfället avvärjt. President och premiärminister har kommit överens om att nyval den 30 september.
Men så sent som för några veckor stod landet inför hotet om inbördeskrig, då inrikestrupperna kontrollerade av regeringen närmade sig Kiev samtidigt som presidenten beordrade dem att vara lojala mot presidentmakten och inte mot regeringen och ytterst parlamentet.
Om Ukraina strax efter det att Jusjtjenko tillträdde dragits in i en EU-integrationsprocess hade saker och ting kunnat vara annorlunda. För även om enigheten inom Ukrainas politiska elit inte är total om att ett EU-medlemskap är det bästa så visar erfarenheterna från de baltiska staterna och Centraleuropa, liksom delar av Balkan, att anslutningsprocessen är så krävande att det inte finns särskilt mycket utrymme eller energi för interna konflikter och stridigheter.
I stället mobiliseras krafterna, liksom under de tidigare självständighetssträvandena, mot ett mål som under processens gång ofta blivit alltmer gemensamt. Vi vet till exempel inte hur det hade gått i Slovakien, i Bulgarien, Rumänien eller ens Lettland, om inte "EU-faktorn" kommit in på ett tidigt stadium i dessa staters demokratiska konsolidering. Men i Ukraina missade EU en central och förmodligen avgörande möjlighet att stabilisera. Idag kämpar landet istället för sin demokratiska överlevnad.