Sveriges Radio rapporterar (2/8) att snedrekryteringen till högskolan ökat under de senaste tio åren. Utbildningsnivåer går i arv. Endast en femtedel av barnen till föräldrar utan gymnasiekompetens läser vidare på högskolan, enligt Högskoleverket. Av de ungdomar som har en förälder med forskarexamen är motsvarande siffra 83 procent.
Siffrorna är kanske inte förvånande. Däremot är snedrekryteringen av högskolestudenter inte acceptabel i ett land som säger sig eftersträva jämlikhet. I den liberala demokratin är skäliga skillnader i inkomst och utbildning legitima. Men bara utifrån grundpremissen att alla människor ges en chans att påverka sin egen situation. Klassbakgrund, etnicitet eller kön ska inte avgöra en persons samhällsposition. Ett samhälle där individen utgör den minsta beståndsdelen måste vara meritokratiskt.
Men precis som när det kommer till jämställdhet räcker det inte med formell jämlikhet för att uppnå det i praktiken. Trots att utbildning är avgiftsfri, och att de teoretiska möjligheterna att läsa på högskolan är lika för alla, behövs åtgärder för att motverka snedrekrytering.
”Om man tänker sig att man växer upp i ett sådant sammanhang där nästan ingen som man känner har gått på universitet och folk är arbetslösa runt en… Det kanske också kan finnas en känsla av hopplöshet, då kan den smitta av sig på hur man ser på sig själv och sina möjligheter”, säger Philip Lalander, professor i socialt arbete på Malmö högskola, till Sveriges Radio.
Studiemotivationen hos elever ska uppmuntras tidigt. Redan i grundskolan måste lärare och skolpersonal se motiverade och begåvade barn och ge dem det stöd som behövs för att främja den naturliga törsten efter kunskap. Elever med akademikerföräldrar har ett enormt försprång när det kommer till uppmuntran och stöd.
Det är inte bara utbildningsnivåer som går i arv. Barn har även en tendens att ta efter sina föräldrars värderingar. Om utbildning inte värderas i en familj är det stor risk att barnet inte heller kommer att värdesätta plugget. Skolan måste då uppmuntra dessa elever lite extra. Regeringens reform om att tillåta Rut-avdrag för läxhjälp är helt fel väg att gå. De som kommer använda sig av läxhjälpsavdraget är sannolikt de föräldrar som redan prioriterar barnens betyg. Det främjar inte jämlikheten.
Ofta hörs argumentet att studieplatserna på landets högskolor och universitet bör utökas, eftersom barn från studieovana hem måste ges möjlighet till en akademisk utbildning. Resonemanget kan tyckas lovvärt, men det bygger på helt fel premisser. Argumentet utgår från att det skulle finnas ett antal platser som reserverats till akademikernas barn, och att barnen från hem utan studietradition inte skulle kunna tävla om dessa. Som om det fanns en naturlag att vissa människor alltid kommer att tillhöra ett B-lag, och att medelklassen alltid har rätt till vissa förmåner. Att akademikerbarnen alltid skulle vilja gå i sina föräldrars fotspår är givetvis inte är sant. Valet av ett praktiskt yrke, trots att föräldrarna har doktorerat, måste stöttas lika mycket som valet att göra en klassresa och bli den första i familjen med akademisk examen.
Ett skolsystem där elevens kontakt med läraren prioriteras, där alla ges chans att växa med självförtroende och där det finns ett tydligt individfokus är det bästa sättet att råda bot på snedrekryteringen. Det är det enda rätta, både för individen och för samhället som helhet.