Ungdomar hamnar utanför
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Så ser regeringsretoriken ut. Verkligheten talar ett helt annat språk.
Aftonbladet redovisade i förrgår siffror från Statistiska centralbyrån (SCB). Över 100 000 ungdomar under 30 år saknar arbete. Det är 50 000 fler än för fem år sedan — en ökning på 80 procent! Ovanpå detta är 23 426 ungdomar förtidspensionerade. Ännu inte 30 år fyllda har de dömts till ett utanförskap utan arbete och utan framtid.
Bakom alla dessa siffror döljer sig människor av kött och blod. För varje siffra finns en individuell berättelse. På Aftonbladets sajt Ungt val (www.ungtval.se) kan man läsa om Lena, som inte ens får jobb som potatisplockare, eller om Tobias, som lever på socialbidrag och får dagarna att gå med att sitta hemma. Något jobb får han inte.
Det här är Sverige år 2006. Efter tolv års oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav, varav tio med Göran Persson som statsminister, är arbetslösheten dubbelt så hög som i Danmark eller Nederländerna. Hans Karlsson har varit arbetslivsminister sedan 2002 och skriver på regeringens hemsida att han vill verka "för ett öppet arbetsliv som välkomnar alla, där varje människas förmåga till arbete och egen försörjning tas tillvara".
Viljan är det kanske inget fel på. Men resultatet förskräcker.
Man kan tycka att detta borde leda till omprövning av gamla idéer. Även om man inte anser att gårdagens regler var fel kan det ju hända att de inte är anpassade för morgondagens utmaningar.
Så har till exempel förre vice statsminister Jan Nygren (s) och förre LO-utredaren Jan Edling föreslagit att Sverige skulle låta sig inspireras av Danmarks "flexicurity"-modell. Kombinationen av trygghet och flexibilitet, där företagen har lättare att säga upp folk, ersättningsnivåerna i a-kassan är hög och de offentliga arbetsmarknadsinsatserna är omfattande, har lett till en bättre fungerande arbetsmarknad. Även TCO:s ordförande Sture Nordh har flaggat för att en sådan modell kunde vara värd att pröva även i vårt land.
Deras slutsats grundar sig i insikten att om man bygger för höga trösklar i en dörröppning blir det svårt för dem som står utanför att komma in. Väl innanför, däremot, kan det vara hur bra som helst.
"För dem som har jobb är Sverige ett av världens bästa länder att leva i. Men det måste vara frustrerande för alla dem som inte har något jobb", konstaterade till exempel LO:s chefsekonom Dan Andersson häromdagen.
Men när det väl kommer till kritan har inte heller LO några idéer om hur detta problem ska avhjälpas. Maud Olofsson pläderade i riksdagen häromdagen för sitt förslag att ta bort anställningstryggheten för ungdomar. Om det är lättare för företagare att göra sig av med anställda vågar de också i högre grad anställa, tror centerledaren. Det är en uppfattning hon delar med över 80 procent av företagarna, enligt en undersökning av Svenskt Näringsliv.
Men LO säger blankt nej. Liksom Hans Karlsson. I valet mellan att hjälpa dem som står utanför och slå vakt om privilegierna för dem som redan har jobb väljer socialdemokraterna det senare.
Det är inte säkert att just centerns förslag i varje detalj är det allra bästa för svensk arbetsmarknad. Men partiets grundtanke är den rätta. Det viktigaste för unga människor är inte ett jobb som varar livet ut — det är att få in en fot på arbetsmarknaden. Företagare är inte onda utsugare som helst av allt vill göra sig av med alla anställda. Företagen behöver de anställda och de anställda behöver företagen. Trygghet för den anställde handlar heller inte om att vara fast — i dubbel bemärkelse — hos
en arbetsgivare utan mer om vetskapen att det alltid går att hitta ett nytt jobb om det gamla försvinner.
För fyra år sedan gick socialdemokraterna till val på att minska ungdomsarbetslösheten. Efter mandatperiodens monumentala misslyckande finns ingen anledning att ge dem förnyat förtroende.