Ungdomsarbetslösheten i Sverige är alarmerande. Den är inte så hög som Mona Sahlin säger (30 procent), inte heller så låg som Fredrik Reinfeldt uppger (10 procent). Enligt Arbetsförmedlingen är en rimlig uppskattning kring 15 procent. Vilket gott och väl räcker för att kalla den alarmerande.
I Uppsala län gick 900 18-24-åringar utan jobb i maj, något färre än för ett år sedan. Men över 1 000 unga i länet finns i jobbgarantin för unga, och det är betydligt fler än 2009. Dessutom räknas 214 unga i länet redan som långtidsarbetslösa, en stämpel man som ung får redan efter 100 dagar.
Bakom statistiken döljer sig alltså nära 2 000 som i sin bästa och mest arbetsföra ålder fått ett ”nej, tack” av arbetsgivarna och tvingats skriva in sig för en osäker tillvaro utan slut. Varför är de inte anställningsbara?
En övergripande förklaring är att babyboomens generation, de stora barnkullarna för 20 år sedan, nu kommer ut ur skolsystemet och möter en arbetsmarknad som härjats svårt av finanskrisen. Men det räcker ändå inte för att förklara att ungdomsarbetslösheten är dubbelt så hög som för hela befolkningen, och betydligt högre än i andra länder.
Diskriminering räcker inte heller som förklaring. En och annan arbetsgivare kan säkert ha bristande förståelse för ”dataspelsgenerationen”, men de flesta är rationella och har som övergripande mål att få organisationen att fungera. Nu ökar antalet lediga platser för varje månad som går och runt hörnet väntar arbetskraftsbrist i många branscher. Alla med utbildning kommer att behövas på arbetsmarknaden.
Men tänk om en del unga inte uppfyller kraven? Tänk om det är så illa att det faktiskt är rationellt för en arbetsgivare att generellt nobba yngre svenskar?
Anders Forslund, tillförordnad chef för Ifau (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering), ser framför allt två förklaringar till ungdomsarbetslösheten: höga ingångslöner och brister i utbildningen. Den förra innebär att det är svårt för nyutbildade att få jobb i kristider, den senare att det alltid är svårt att få jobb.
Gymnasiereformen på 1990-talet, som gjorde alla utbildningar treåriga, har i efterhand visat sig få ödesdigra konsekvenser. Avhoppen ökade och 2000-talets arbetsmarknad har översvämmats av unga utan vare sig en teoretisk eller praktisk utbildning som är användbar.
Nu kommer en skola som är bättre anpassad till jobb. Tidigare betyg ger bättre ledning och får fler barn till lågutbildade att välja teoretiskt gymnasium och så småningom högre studier. För andra finns en nära väg till jobb i form av lärlingsutbildning, genom en gymnasietid med yrkesutbildning och nära kontakt med företag.
Det tar naturligtvis tid att vända ett helt skolsystem på rätt köl. Det tar tid att utbilda på rätt sätt och ännu längre tid innan signalen går fram till dem som anställer. Men arbetet har i alla fall inletts.
Åtgärder mot ungdomsarbetslösheten på något kortare sikt måste innefatta en reformering av lagen om anställningsskydd (las). En mer flexibel arbetsmarknad skulle få 45-åringen att våga pröva ett nytt jobb. Flexibiliteten är särskilt viktig i ett läge när vändningen efter krisen går långsamt. Det är stiltje och äldre som tröttnat på jobbet väljer att sitta still i båten av hänsyn till bostadslånet. Detta är också alarmerande.