Ända sedan EU-inträdet 1995 har Sverige varit ett av de medlemsländer som tydligast ställt sig bakom en fortsatt utvidgning av unionen. Att unionen sedan dess har utökats från 15 till 27 medlemmar har inte förändrat den svenska hållningen. Skillnaden är stor mot debatten i till exempel Frankrike och Tyskland, där främst ett turkiskt EU-inträde oroar.
Den ovilja mot en ytterligare utvidgning av unionen som återfinns i Frankrike, Tyskland och andra medlemsländer verkar inte ha påverkat EU-kommissionens arbete. Det framgår av kommissionens årliga utvidgningsrapport som offentliggjordes i tisdags. Av de länder som ansökt om medlemskap har Kroatien kommit längst i förhandlingarna, men även Makedonien och Turkiet gör framsteg.
Det återstår dock mycket innan länderna uppfyller kriterierna för medlemskap. Störst är problemen i Turkiet: behandlingen av den kurdiska minoriteten och andra folkgrupper, stora inskränkningar i yttrandefriheten, partier som förbjuds och kastas ut ur parlamentet och Cypernfrågan är alla exempel som än så länge omöjliggör ett turkiskt medlemskap. Även bland kandidatländerna från västra Balkan återstår mycket arbete mot korruption och kränkningar av mänskliga rättigheter, men där är hindren färre.
Ett specialfall är Island som i kölvattnet av den ekonomiska krisen ansökte om EU-medlemskap 2009. Landet deltar redan i Schengensamarbetet och mycket av lagstiftningen är redan EU-anpassad. Ett inträde bör därför kunna ske snabbt, om det är vad Island och EU önskar.
Kommissionens sakliga rapport är en välkommen kontrast till motståndet mot utvidgningen. Det senare är oftast ogrundat, men kan likväl sätta käppar i hjulen på en process som gynnar både befintliga och blivande EU-länder. När EU växte med tolv medlemmar på bara några år, oroades många över konsekvenserna för unionen, men farhågorna kom på skam, vilket bland annat 2009 års rapport från SNS demokratiråd visar.
Det fanns en rädsla för att beslutsmekanismerna skulle upphöra att fungera, att de gemensamma reglerna skulle tunnas ut och att de nya medlemmarna inte skulle vara det minsta intresserade av att ytterligare utvidga unionen. Så blev det inte. Och det finns ingen anledning att det skulle bli det den här gången heller.
Tvärtom är förutsättningarna nu större än då. Bara vetskapen om att en större union är möjlig bidrar, men viktigare ändå är Lissabonfördraget. Tidigare var det nödvändigt att luta sig mot informella strukturer för att hantera en större union. Nu finns klara och tydliga ansvarsförhållanden.
Sverige bör därför fortsätta driva på för ett större EU. Det finns ingen rationell anledning till att den trygghet och de ekonomiska och politiska fördelar som vi åtnjuter ska begränsas till dagens medlemmar. Det land som både vill bli medlem och som uppfyller EU:s kriterier har en självklar plats i den europeiska gemenskapen.