Universitetets agerande lämnar mig ingen ro
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Sedan dess har flera tagit till orda, både för att försvara universitetsledningens handlande och för att kritisera det. Radio Uppland har i en serie program försökt klarlägga vad som hände och varför, och låtit många inblandade komma till tals när det gäller det händelseförlopp professor emeritus i matematik Lennart Carleson nyligen kallat den "största akademiska skandalen i Sverige på 50 år".
Ändå är det fortfarande oklart varför dessa två professorer, en kvinna och en man, rekryterade till Uppsala universitet under 1990-talet från Ryssland och Tyskland, gjorde sig så omöjliga i ledningens ögon, och då syftar jag inte enbart på rektors nivå utan ledningen i vidare mening, att man bedömde att den enda kvarvarande möjligheten var att iscensätta dramatiska och omedelbara uppsägningar. Någon formell grund som räckte för ett avskedande fanns ju inte, vilket ledningen kände till efter att ha dragit tillbaka ärendet från personalansvarsnämnden. Inte heller dokumenterades några vägande skäl i den arbetsmiljöutredning som gjordes. Tvärtom framhåller den att institutionens problem är kollektiva och inte löses genom isolerade individuella utpekanden.
Mycket litet, om ens något, som skrivits eller sagts under månaderna sedan det inträffande i februari, har heller i sak kastat nämnvärt ljus över just skälen till deras formella uppsägning och reella avskedande. I stället har från flera håll inpräntats att det inget hade att göra med att dessa båda varit starkt kritiska till tillsättningen av en ny professor vid matematiska institutionen. Inte heller hade det något att göra med att de båda var dåliga forskare och lärare. Rektor har själv vidgått att de i själva verket är skickliga forskare.
Men om det inte är något av detta vad återstår då för skäl som motiverade så drastiska åtgärder? Inget specifikt eller konkret, säger den nuvarande prefekten vid institutionen, utan ett i största allmänhet oacceptabelt beteende. Förtal och trakasserier av kolleger, säger andra, men mest är det hörsägen. Få har läst de kränkande mejl det oftast hänvisas till, men många säger sig "veta" att det är precis så här.
Men bristen på tydligt kommunicerade skäl är just det som inte lämnar mig någon ro. Är det detta vi ska ta fasta på när ärendet betraktas ur ett mer allmängiltigt perspektiv; att det faktiskt förefaller vara många som inte anser det uppseendeväckande att skälen är så vagt formulerade både gentemot de drabbade och i den debatt som följt? Varför undrar inte fler, åtminstone på universitetet? Är det för att bilden av dessa båda som "rötägg", ständigt frånvarande och omöjliga, och därtill inte från Sverige, effektivt skärmar av mot att betrakta det som skett som något som angår fler än bara de berörda?
När någons professionalism, omdöme och heder ifrågasätts på ett sådant sätt som skett i detta fall, måste det i en process som fungerar anständigt ändå framkomma några mer tydliga skäl. Jag skriver anständig eftersom de formellt sade upp sig själva. Det kan inte - borde inte - räcka med att det finns rykten i en viss riktning. Det påminner alltför mycket om den politiska kultur som kännetecknar samhällen med ett helt annat styrelseskick än vårt.
Slutligen: Det är lätt att avfärda kritik genom att göra gällande att den som yttrar något är omdömeslös, inte fattar vad saken egentligen gäller eller inte har med saken att göra. Jag har aldrig någonsin hävdat att man som professor kan få göra vad som helst i den akademiska frihetens namn.
Självfallet kan professorer likaväl som alla andra begå grava tjänstefel, genom att till exempel arbetsvägra, och få gå på grund av detta. De kan likaså, vilket till exempel det uppmärksammade målet med historieprofessorn Dick Harrison i Lund visar, utsätta andra för kränkande behandling och, som i Harrisons fall, av Statens ansvarsnämnd varnas för det.
Men jag trodde att även professorer som kommer på kant med universitetsledningen i Sverige levde i ett samhälle där individer behandlas med värdighet och ges reella möjligheter till prövning. Kanske är det dags att jag reviderar den uppfattningen. Men det sker i sådana fall med sorg i hjärtat.