Uppdrag granskning vilse i Lettland och i historien
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vad kan det vara för land? Är det någon gammal brittisk koloni i Afrika eller Asien? Kanske någon tysk, fransk eller rent av italiensk besittning från anno dazumal?
Nej, det handlar om Lettland, Uppdrag granskning och dess reporter Lars Borgström. Och därmed inser läsaren omedelbart hur det hänger ihop. Med viss hjälp av framlidna Hitler-Tyskland ägnade sig Sovjetunionen från 1940 åt att döda, deportera och fördriva en tredjedel av Lettlands befolkning. Samtidigt uppmuntrades ryssar och andra slaver att flytta till de baltiska republikerna. De fick en del privilegier, bland annat förtur till bostäder. De betraktades, och betraktade sig själva, som högre stående än urbefolkningen, vars ?hundspråk? det vore både onödigt och direkt löjligt att lära sig.
Men eftersom Lettland och framlidna Sovjet obestridligen befann sig på samma kontinent och förtryckarna och de förtryckta lika obestridligen hade samma hudfärg kan ju förbindelserna dem emellan inte ha varit av kolonial karaktär enligt den gängse svenska, något tanklösa, definitionen på kolonialism.
Det är just historielösheten som är den största bristen i Borgströms reportage om Lettland i tisdagskvällens Uppdrag granskning. Man får av honom närmast intrycket att Lettland föll ner från himlen 1991, utan historia eller förflutet - och att letterna följaktligen är osannolikt inskränkta och kitsliga typer som inte utan vidare förlåter sina forna förtryckare - vilka, för övrigt, i flertalet fall inte ens bett om förlåtelse.
Lettland borde alltså, är Borgströms tes, låta alla ?icke-medborgare? utan vidare få bli medborgare, oavsett personlig bakgrund, språkkunskaper eller lojalitet till landet. Språk- och historietestet för medborgarskap ser Borgström som hårdhet och oginhet. Jag tycker snarare att det, mot den historiska bakgrunden, vittnar om vidsyn.
Lettland har en unik och unikt svår situation. Det borde de bägge intervjuade integrationsministrarna ha framhållit, i stället för att försöka slingra sig. Å andra sidan vet jag ju inte hur Borgström valde att klippa ihop intervjuerna.
Mitt förtroende för Borgströms journalistik är, som framgått, något begränsat. Det beror inte minst på hans slarv med fakta.
Vid årsskiftet fanns det 394 509 icke-medborgare, inte 410 000. Förra året beviljades 16 439 medborgarskap, inte 10 500 som Borgström påstod, när han inte förmådde skilja mellan ansökningar och beviljade medborgarskap. Sedan är det parlamentet, inte folket, som väljer president - även om Borgström råkar tro något annat.