Den 27:e LO-kongressen avslutades igår och nyvalde ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson har en del att fundera på. Kongressen beslutade att LO ska fortsätta sin facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna och vara ”en tydlig röst mot en orättvis politik och för ett regeringsskifte 2014”. Samtidigt förordar man i en rad förslag en politik som för tankarna till Vänsterpartiet.
Enligt LO är långa borgerliga maktinnehav ”ohälsosamt för arbetarrörelsen, för låg- och medelinkomsttagare och för samhället i stort”. Att det är ohälsosamt för arbetarrörelsen går att förstå, då denna får mindre makt. Men låg- och medelinkomsttagarna har gynnats mest av skattesänkningarna sedan 2006. Och hur ”samhället i stort” påverkas är svårt att säga då det i modern tid inte finns några exempel på långa borgerliga maktinnehav.
Det mest intressanta är dock inte det uppenbara, att man vill se S vid makten och få ökat inflytande, utan hur det ska gå till.
LO-kongressen beslutade att a-kassan bör ge 90 procent av lönen i ersättning vid arbetslöshet, utan karenstid, och att även sjukpenningen bör höjas. Svaret på den ständigt aktuella frågan om vinster i välfärden blev ett bestämt nej från kongressombuden. Lagen om valfrihet ska rivas upp. ”Glädjande”, var den snabba responsen från Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, som nu anser att han har LO på sin sida i en tung valfråga 2014.
Vänsterpartiet och LO gör gemensam sak i en fråga där Miljöpartiet och Socialdemokraterna hittills dragit åt motsatt håll. MP-kongressen den gångna helgen innebar en knapp majoritet för fortsatt valfrihet. S beslutade 2009 att tillåta vinster och valfrihet, men räkna med många motioner i ärendet till kongressen nästa vår. Ingen rast, ingen ro för Stefan Löfven när facket visar att den vänsterradikala delen av arbetarrörelsen inte tappat fart efter Håkan Juholts avgång.
Medlemmarnas vilja är lag för alla demokratiskt styrda partier och organisationer. Men alla är förstås medvetna om att det krävs politisk fingertoppskänsla från styrelsen/ledningen om man ens ska få igenom något. Att få en majoritet i riksdagen är den nödvändiga förutsättningen och då måste man kompromissa för att också tilltala väljare som inte har exakt samma agenda.
Karl-Petter Thorwaldsson försökte också att framstå som mer samarbetsvillig än sin kongress när han talade om att prioritera full sysselsättning med särskilt fokus på ungdomsarbetslösheten, och att han är beredd att föra ”en öppen dialog” med regeringen om detta.
Alliansregeringen är nog som helhet ändå ganska nöjd med LO-kongressens besked. Det har hittills varit svårt att få grepp om Stefan Löfven. Nu vet man att partiet och LO är ett och vilken politik en stor del av rörelsen förordar. Samt att det är en lång väg att gå för ett trovärdigt regeringsalternativ.