Darfur pyr ännu i väster, men nu står Afrikas till ytan största stat inför ytterligare en hotande kris. Den 9 januari ska det upproriska södra Sudan rösta om självständighet, enligt det fredsavtal som år 2005 slöts i landets nästan bortglömda, men otroligt blodiga, inbördeskrig.
Även om folkomröstningen går smidigt av stapeln och landet kan delas utan blodspillan – en milt sagt djärv hypotes – så återstår en mängd tvistefrågor. Värst av dem är Abyei, en oljerik provins på gränsen mellan norra och södra Sudan. Frågan om vem som ska få kontrollen över detta område och dess rikedomar är avgörande, men den har skjutits upp till valdagen eller därefter.
En gnista i Abyei kan alltså enkelt tända nästa krig, och UNHCR har redan börjat krisplanera för massflykt till grannländerna. Samtidigt har regimen i norr anslagit en oroande ton:
”Om Sydsudan bryter sig ut ska vi ändra grundlagen”, sade nyligen president Omar al-Bashir. Det kommer inte att bli fråga om någon kulturell eller etnisk mångfald. Sharia blir den enda källan till grundlagen och arabiska blir det enda officiella språket.
Etnisk-religiös chauvinism är förvisso inget nytt för Khartoumdiktaturen. Dess kärna är en handfull arabiska stammar från Nildalen, och den nuvarande uppsättningen despoter kom till makten vid en islamistisk militärkupp 1989.
I ett krisläge kan de mycket väl falla tillbaka på denna snäva politiska bas, med potentiellt förödande konsekvenser för norra Sudans minoriteter.
Sydsudan blir inte nödvändigtvis en större framgångssaga. Regionens ledare har i internationella medier lyckats framställa sig som fromma försvarare av kristna ursprungsfolk, men det vore riktigare att kalla dem krigsherrar som levt på olja och plundring.
Sedan tillkommer ytterligare ett problem – nämligen att Sydsudan inte är något unikt fall. Afrika är fullt av liknande etniska-religiösa konflikter. Det enda som hindrat dem från att blossa upp i krig är den panafrikanska principen om att aldrig rubba en gräns ärvd från kolonialismen, eftersom de alla är lika ologiska.
Om Sydsudan röstar sig till självständighet har denna sedan ett halvsekel heliga regel plötsligt brutits, och en Pandoras ask av gränstvister riskerar att slås upp.
Men nu är det för sent att leta alternativa lösningar. Sudan var en hopplös skapelse från första början – en landmina lämnad av det brittiska imperiet – och Khartoums fasansfulla övervåld mot södern har nästan omöjliggjort en fredlig samexistens sedan dess.
Det återstår för omvärlden att i möjligaste mån lindra smällen, hur folkomröstningen än slutar, och försöka lotsa bägge landsändarna till en fredligare framtid. Och, kanske viktigast av allt: att understryka att Sudans eventuella delning är ett särfall. Nya gränsdragningar blir aldrig lösningen på Afrikas problem.