Arenafebern delar många svenska kommuner i två delar: De som tycker att det borde hända något i kommunen och att en arena är en investering som betalar sig då kommunen blir en mer attraktiv plats att bo på. Och de som tycker att pengarna borde användas till annat, som att bygga ut välfärden. Båda resonemangen har sina poänger.
Hur lyckad en ny arena verkligen blir beror på två saker. Dels handlar det om behovet av en arena i kommunen, och hur den ska konstrueras i form av användningsområden och åskådarplatser, vilket inte är lätt att beräkna. Dels handlar det om graden av kommunal inblandning och risktagande, där det finns ett närmast oändligt spektrum av mer eller mindre komplicerade modeller. De kommuner vilkas skattebetalare råkar mest illa ut är förstås de där man riskerat mycket genom kommunala garantier, samtidigt som behovet inte varit så stort som det antagits.
I Uppsala byggs kontinuerligt nya hallar och idrottsanläggningar. I september invigdes den nya tennishallen i Rosendalsområdet (där det också ska spelas squash och basket). Samtidigt gavs klartecken för en inomhushall för friidrott och innebandy i Gränby. Båda anläggningarna förutsätter medverkan av föreningar och bjuder in breddidrotten. Därmed hamnar man också på rätt köl vad gäller stort behov och liten risk för kommunen.
Ett annat exempel på en lyckad satsning är Relitahallen på Gränbyfältet. Hallen är fullbokad för lång tid framöver och lämnar ett rejält överskott till behövande klubbar. Relitahallen byggdes till stor del av ideella krafter och kommunens ansvar för driften begränsar sig till att hålla isen i trim.
En växande stad som Uppsala behöver tillgång till platser för motion, och aktiviteter för barn och unga. Det är lika viktigt för stadens attraktivitet som museer, och ett komplement till en fungerande skola, vård och omsorg. Uppsala kommun har nu ett antal exempel på att detta går att ordna på ett bra sätt, utan att ekonomin riskeras.
När det kommer till en större multiarena, med plats för 7 000-8 000 åskådare, blir diskussionen en annan. För ett prestigeprojekt som detta måste man genast ifrågasätta både behovet och riskerna för skattebetalarna. Beträffande det senare, riskerna, har som bekant EU-kommissionen haft synpunkter och det kan nu bli en arena med kommunalt delägarskap i Gränby.
Också behovet av en ny storarena bör diskuteras grundligt. Den är tänkt för elitidrott och så kallade event (vilket betyder ett evenemang eller en händelse kopplad till marknadsföring). Enstaka större satsningar som deltävlingar i Melodifestivalen och konserter i all ära, det är ändå elitidrotten som kommer att bära arenan ”till vardags”. Och med elitidrott inomhus avses i första hand ishockey, det enda idrott som regelbundet lockar så många åskådare i Sverige.
Uppsala behöver alltså ett elitserielag i ishockey inom ett par år. Och det är i och för sig ingen omöjlighet. Men frågan är vilka möjligheter stadens stolthet, Almtuna, har att ta en sådan arena i besittning? Exemplet Globen och Stockholm har visat att storklubbarna AIK och Djurgården varken haft råd att träna eller spela matcher i arenan.
Varför skulle då inte rikets fjärde stad kunna bjuda på elitseriehockey? Det som talar emot är traditionen och att Uppsala befinner sig i ett läge mellan Stockholm och landsorten. I Stockholm är det lättare att hitta fler användningsområden än sport, och i mindre städer sluter invånarna och det lokala näringslivet (inte sällan en storindustri) upp bakom laget och arenan.
I Uppsala lyser idrottens storsponsorer med sin frånvaro. Läkemedelsbolagen har haft en annan strategi än den tunga industrin och syns hellre i andra sammanhang än idrott. Det går att beklaga, men är svårare att göra något åt.
Idrottsintresset är stort i Uppsala. För breddidrott, basket och innebandy kan det också tillgodoses utan problem. En större arena behöver inte vara feltänkt i en stad som har 250 000 invånare 2030. Men den bör absolut komma till stånd med så lite kommunal inblandning som möjligt.