I Uppsala kommuns budget slås fast att Uppsala ska ”sträva efter Sveriges bästa skola”. Visst ska kommunen ha högt ställda ambitioner, men samtidigt öppnar ett så tufft mål för kritik. Besparingar, elever utan högskolebehörighet och underkända nationella prov kommer hela tiden att ställas mot ”Sveriges bästa skola”. Som i dagens och gårdagens artiklar på nyhetsplats.
Men att Uppsala inte har Sveriges bästa skola betyder inte att situationen är usel. I jämförelse med övriga landet beskrivs läget bäst som halvbra, med vissa ljuspunkter. Den mycket mörka bild som målas med Brantingsskolan som varnande exempel förtjänar till exempel att nyanseras. Eftersom skolornas ersättning baseras på antalet elever är det givet att färre elever också leder till minskade resurser. I exemplet Brantingsskolan har elevantalet halverats på fem år. Självklart får det konsekvenser för verksamheten. Om ersättningen per elev inte ökar i samma takt som kostnaderna för löner, lokalhyra och liknande tvingar det också fram rationaliseringar, men inte på samma nivå.
Det stora problemet för skolorna i Uppsala är inte de personalneddragningar som nu måste göras. Inte heller är det de i jämförelse med övriga landet låga beloppen som satsas på skolan eller den låga lärartätheten. Givet de knappa resurserna och lärartätheten är skolresultaten i Uppsala förvånansvärt bra. Trots att kommunen hamnar på plats 257 av 290 när Lärarförbundet jämför lärartäthet och plats 223 när det gäller resurser, hamnar man på plats 123 när niondeklassarnas resultat jämförs. Och andelen elever som går vidare till högre studier efter gymnasiet är den femte högsta i landet.
Ändå är det skolresultaten som är den politiska majoritetens stora huvudvärk. Ingenting händer nämligen. För tio år sedan låg andelen niondeklassare som lämnade grundskolan utan att vara behöriga till gymnasieskolan kring 10 procent. Så är det fortfarande. Andelen som inte uppnått godkänt i ett eller flera ämnen har visserligen minskat, men från en hög nivå. Fortfarande misslyckas var femte elev i årskurs nio med att få godkänt i samtliga ämnen.
Den enkla tolkningen är att ökade resurser skulle förbättra resultaten, men sambanden är komplexare än så. Trots skiftande resurstilldelningar, modeller och politiskt styre har ju skolresultaten varit desamma genom åren.
En bättre undervisning är nyckeln till bättre skolresultat, och motiverade lärare är nyckeln till bättre undervisning. Medel som tillförs skolan måste därför gå till bättre lön och arbetsvillkor för lärarna. Vägen till ”Sveriges bästa skola” är kanske inte så mycket en resurs- som en resursfördelningsfråga.