Oppositionen tycks åtminstone delvis vara med på noterna. Vad har hänt? Har Uppsalapolitikerna fått fnatt? Nej, inte fnatt men möjligen lite andrum i den decennielånga eländeskrönikan som stavas Uppsalas kommunala ekonomi. Uppsalaborna har blivit fler än vad kommunen räknade med, de tjänar också lite mer än prognoserna pekade på vilket gör att skatteintäkterna ökar. Och sist men inte minst: kommunen har fått pengar från staten, bland annat i form av extra resurser till sysselsättningsstöd. Sammanlagt är tillskottet till kommunen 160 miljoner kronor.
Frågan är bara hur kommunen bäst handskas med den plötsligen uppkomna lättnaden. Är en buffertfond den bästa metoden och är det verkligen motiverat att låta äldreomsorgen slippa sparkraven?
Kommunledningen befinner sig för en gångs skull i en trevlig belägenhet och långt ifrån den panikartade situationen för ungefär ett år sedan då de tre styrande partierna tvingades höja skatten med 50 öre. Då bedyrade kommunledningen med Lena Hartwig i spetsen att skatten skulle sänkas så fort det bara gick. Femtioöringen var bara högst tillfällig.
Nu när det finns möjlighet att påbörja återgången till den lägre skattenivå som gällde fram till det senaste årsskiftet visar kommunledningen att den inte har någon tanke på att uppfylla dessa löften. Först 2006, lägligt med tanke på att det är valår, kan skattesänkning komma i fråga.
Att placera pengar i en buffertfond är skadligt för det kostnadsmedvetande som måste prägla den kommunala verksamheten.
En jämförelse mellan kommunerna i Stockholmsregionen, dit numera också Mälarkommunerna Västerås, Eskilstuna, Strängnäs med flera får räknas, visar att Uppsala har de högsta bostadskostnaderna näst efter Stockholm. Ska Uppsala fortsätta vara en attraktiv kommun på bekvämt pendelavstånd till Stockholm och kunna konkurrera med just Västerås, Eskilstuna och Strängnäs kan inte kostnaderna för att leva i Uppsala ständigt stiga.
Att höja skatten är lätt, att sänka den är oändligt svårt. Men det finns användbara metoder, som exempelvis socialdemokratiskt styrda Tierp och vänsterpartistiskt styrda Fagersta tillämpat för att sänka skatten: ta ett första steg på tio öre och gör sedan upp en plan med tio öre om året.
Svårare är frågan om besparingskraven inom äldreomsorgen. Det är bestickande lätt att ge upp kampen om minus- och plusposter i äldreomsorgen och bestämma att skulden "efterskänks" och därmed låta äldreomsorgen börja på ny kula.
Men också detta innebär ett budskap till kommunen, dess medborgare och medarbetare. Inom äldreomsorgen har kvastarna gått med kraft det senaste året. Ingen anställd torde vara ovetande om vilka budgetkraven är. Likafullt fortsätter larmrapporterna att tala sitt tydliga språk: det behövs mer pengar. Men ännu har ingen kunnat visa varför Uppsalas äldreomsorg kostar så mycket. Det vore illa om det beror på organisatoriska brister när andra områden, t ex skolan, verkligen skulle behöva en resurskrävande upprustning.