En annan viktig trygghetsfaktor är antalet människor som rör sig i staden. Få kvinnor eller män väljer väl att gå ensamma genom en folktom Stadsträdgård mitt i nattmörkret. Att ta sig hem genom folktomma gator och bostadsområden tvingas dock de flesta till om de lever ett normalt socialt liv.
Ändå finns det flera åtgärder som kan göra att Uppsala känns tryggare. En bra idé är att att utöka antalet gatlyktor i staden. Upplysningen är en dyr affär, förvisso, men nu finns möjligheten
för såväl företag som privtpersoner att köpa sig en lyktstolpe. En ljus idé, tycker jag, även om vän av ordning naturligtvis kan hävda att gatubelysning måste vara just den typ av infrastruktur som kommunen borde kunna upprätthålla.
En trygghetsskapande idé genomförs med jämna mellanrum: vuxna på stan. De är till för att i första hand se till att ungdomar inte råkar illa ut vid särskilt utsatta helger men deras närvaro bidrar onekligen till att stadskärnan känns
säkrare för alla.
I Göteborg har man utvecklat den idén genom att särskilda nattvandrare genomför så kallade trygghetsvand-ringar i särskilt oroliga bostadsområden. Dels kontrollerar de att just belysningen fungerar på ett tillfredsställande sätt, dels innebär deras vandringar att bråk förhindras.
Men det är ofrånkomligt att den yttersta garanten för ordning i samhället, polisen, också krävs för att upprätthålla ordningen. Det är ju lite si och så med den saken i Uppsala. Patrullerande poliser borde vara ett vanligare inslag i stadsbilden — just för ordningens och trygghetens skull.
Att kunna gå tryggt och säkert i det offentliga rummet brukar mestadels ses som en kvinnornas ouppnåeliga rättighet. Visst är det så men säkerheten i stadsmiljön är en fråga för alla och envar. Även män i alla åldrar måste kunna känna sig säkra utomhus.
@3b Text ojämn höger:I själva verket är det en viktig demokratisk rättighet att unga och gamla ska kunna förflytta sig utomhus även under den mörka delen av dygnet.
Gamla människor ska kunna ta bussen från krogen, konserten eller från vänner och hem utan att behöva känna sig rädda. Och detsamma gäller både kvinnor och män, unga som gamla.
Det är dags att återerövra det gemensamma rummet så att alla kan känna sig trygga där.
Kersti Kollberg
Ledarskribent
Ledarskribent