Nej, det är inte ett kafé i någon galleria eller något annat publikt utrymme utan kommunfullmäktige i Uppsala som beskrivs på detta föga hedrande vis. Ett forskningsprojekt vid Örebro universitet har fått Uppsala kommuns uppdrag att granska den demokratiska miljön i Uppsala och därvid funnit att kommunfullmäktigesammanträdena mest liknar avspända fikaraster.
Överdriven skildring? Nej, inte det minsta. Så här har jag upplevt kommunfullmäktigesammanträdena under de över 30 år som jag på olika vis har följt Uppsalapolitiken. Stundtals är samtalsnivån så hög att det är svårt för oss journalister att faktiskt höra vad som sägs.
Allvarligt talat är det lite pinsamt att Uppsalas kommunfullmäktigeledamöter inte tar sig själva på större allvar.
Jag har ju också besökt kommunfullmäktigesammanträden på andra håll i landet och därvid funnit en helt annan möteskultur, en sammanträdesordning där åhöraren blir övertygad om att ledamöterna tar sin viktiga uppgift på allvar.
Det betyder naturligtvis inte att de 81 ledamöterna i Uppsala kommunfullmäktige inte tar sitt uppdrag allvarligt. Det gör de säkert. Det är bara det att just sammanträdena reduceras till någon sorts demokratins sidorum. De viktiga politiska besluten fattas någon annanstans. Fullmäktige sitter man av för att det så ska vara.
Och så är det ju. Oftast är besluten fattade i kommunstyrelsen. Antingen är ledamöterna eniga eller också är de det inte. Och oftast vet man på förhand att de olika partiernas representanter också lojalt följer sina partisystrar och partibröder i KS.
Vad är då bättre än att använda fullmäktigesammanträdena (som ju nästan aldrig slutar i förtid) till viktigare göromål, oavsett om det handlar om att sticka en vante eller skvallra om det senaste i Stadshuset.
En del passar också på att ha arbetsutskottssammanträden i fullmäktigesalens lobby, andra kan ha informella möten där man över partigränserna kan prata ihop sig — eller konstatera att det inte går att bli enig.
Det vore ju inget problem om det inte vore så att kommunfullmäktigesammanträdena är de tillfällen då medborgarna har rätt att närvara för att kunna följa det demokratiska spelet.
Med den nuvarande Uppsalaordningen blir beslutsprocessen och det politiska spelet nu dolt för medborgarna — i stället för mer öppet som det blir i exempelvis Örebro som använts som jämförelsmaterial i ovan nämnda projekt.
Medborgarna kan ju inte heller följa den process som äger rum vid kaffeborden eller på andra ställen i fullmäktigesalens sidoutrymmen.
Kan den planerade tillbyggnaden av Stadshuset medföra att kommunfullmäktige får en ny sammanträsdeslokal, värdigt att omrama den viktiga funktionen? Det är än så länge oklart om det blir så, men möjligheten finns ju — om kommunfullmäktige vill det.
Till att börja med rekommenderas studiebesök i exempelvis Stockholm eller Malmö. Där sammanträder kommunfullmäktige i lokaler där en talar — i talarstolen — och övriga lyssnar. Kaffesorlet är ytterligt långt borta och vill man prata enskilt med någon går man ut.
Så skulle det kunna vara i Uppsala också. Vinsten skulle bli en ökad respekt mellan förtroendevalda och deras väljare.
Kersti Kollberg
Ledarskribent
Ledarskribent