Visserligen heter det med en pliktskyldig reverens till översiktsplanen att gångtrafiken har första prioritet, cykel andra, kollektivtrafiken tredje och bilen fjärde, men skärskådar man innehållet i texten är det runt bilen allt tänkande och planerande svävar.
Och tvekar man ändå kan man bara läsa kapitel 4 om det "integrerade kollektivtrafiksystemet" där det i det första avsnittet heter att kollektivtrafiken ska vara ett konkurrenskraftigt alternativ till bilen. Och tvekar man mer kan man fortsätta läsa och då finna att mycket av de omskrivna trafikproblemen handlar om lösning av bilparkeringsbehoven, hur biltrafiken ska ledas genom, runt och under staden, ja, kort sagt hur bilen ska få plats i 2000-talets Uppsala.
Ambitionsnivån att ens i teorin försöka ändra på förhållandena imponerar inte heller. Visserligen befarar man i förslaget att biltrafiken kan komma att öka med 60—70 procent jämfört med dagens läge, men kollektivtrafiken väntas ändå inte öka till att utgöra mer än 20 procent av trafiken. Med tanke på att stadsplanerarna tänker sig att Uppsala ska bli en kvartsmiljonstad om 20—30 år undrar man hur stadens fäder och mödrar har tänkt sig att den staden ska fungera. En asfaltmatta över stadskärnan?
När gatu- och trafiknämnden sammanträdde i tisdags underkändes alltså förslaget till trafikplan av nämnden. Det var dock inte den underliggande filosofin som fick bakläxa utan inslag i planen. T ex ville nämnden ha alternativ till det föreslagna broprovisoriet över Fyrisån liksom till tunneln under Engelska parken. Man ville också ha konsekvenserna av förslagen mer belysta. Någon invändning mot grundtankarna riktade dock inte nämndens ledamöter — vilket i sig inte är särskilt konstigt.
Ty har man inte någon riktigt genomtänkt strategi för utformningen av morgondagens trafik så måste det ju vara helt i sin ordning att fortsätta med gårdagens utformning som grund.
Få inslag i förslaget till trafikplan tyder på att det finns någon kännedom om dagens och morgondagens klimatproblem. Luften i Uppsala är redan i dag förorenad men också de globala klimatfrågorna rör Uppsala. Ska vi leva upp till målet att minska koldioxidutsläppen som Sverige förbundit sig till enligt Kyotoprotokollet, måste alla, också Uppsala, dra sitt strå till stacken.
Det betyder att Uppsala behöver en helt annan trafikpolitik, en som innebär att det är kollektivtrafiken som är huvudspåret för resor till och från Uppsalas stadskärna till vardags, inte bilen. Ska Uppsalas stadskärna bli någorlunda dräglig och Uppsalabornas vardagsliv godtagbart behövs spårbunden trafik på ett sätt som många framsynta kommuner insett.
När ska också Uppsala skåda ljuset?
Kersti Kollberg | Ledarskribent