Jaha? Satt de främsta företrädarna för Uppsalakulturen på åhörarplats för att lyssna till sina bidragsgivares åsikter i frågan? Strömmade allmänheten till för att få veta att behovet av bibliotek, musiklokaler, konstgallerier och -museer, teaterscener osv är garanterade den närmaste framtiden? Var strömmen strid till talarstolen där parti efter parti lade ut texten om kulturens omistliga del i den kommunala infrastrukturen? Kommer programmet att få avgörande betydelse för Uppsalas utveckling? Svaret på dessa fyra frågor blir nej.
I stället klagade de ledamöter som var kritiska till programmet över att det var för allmänt och saknade prioriteringar medan försvararna, i den rödgröna majoriteten, förklarade att det är nämnder och styrelser som ska stå för genomförandet av programmet.
Detta låter sig sägas. Det är väl inget större fel på bredden i det nu antagna programmet. Här finns i stort sett allt med. Skolbarnen ska ha tillgång till goda skolbibliotek, det ska vara hög kvalitet på den kultur- och konstverksamhet som bedrivs i kommunen, unga människor ska ha tillgång till kultur och Uppsala invandrares kulturarv ska framhållas och integreras i det övriga Uppsala.
Men kulturprogrammet är, så länge det inte kopplas till någon finansiering, mest ett välmenande dokument som i sinom tid kommer att bli bortglömt i någon låda på kommunkansliet. Så länge pengar inte är garanterade kommer Uppsalaeleverna knappast att kunna räkna med egna skolbibliotek. I bästa fall får de tillgång till ett närbeläget kommunalt bibliotek, i sämsta fall inte ens det, utan de får söka sig böcker på egen hand.
Det finns skäl att fråga om den evighetslånga debatten, i och utanför kommunfullmäktige, om satsningen på Musikens hus tog musten ur Uppsalapolitikerna. Visserligen var Musikens hus, eller konsert- och kongresshuset, inte bara en kulturpolitisk investering utan en investering för Uppsalas hela utveckling. Men likafullt var det ju också ett kulturprojekt. För lång tid blev konserthusdebatten en fråga om Uppsala kommun skulle lägga pengar på något så, i mångas ögon, exklusivt som konstmusik, "klassisk musik".
Farhågor restes kring de framtida kultursatsningarna och en del ansåg att konserthuset skulle bli kulturpolitikens gökunge. Alla pengar skulle gå till bygget. Inga pengar skulle bli över till bibliotek, konst, teater, dans osv.
Så torde det knappast bli. Konsert- och kongresshuset ska dra in pengar till sin egen verksamhet i en utsträckning som gör att Uppsalas övriga kulturliv också kan påräkna stöd.
Kulturdebatten i kommunfullmäktige måste sägas vara skäligen torftig. Inga mål fanns med i kulturprogrammet eftersom allt ska utformas och realiseras av aktuella nämnder.
Det vittnar om en diffus kultursyn som gått vilse i de kommunala labyrinterna. Rikets fjärde kommun borde kunna åstadkomma något bättre än detta till intet förpliktigande program.
Kersti Kollberg | ledarskribent