Den sociala och kanske framför allt etniska tudelningen ser man tydligt där men knappast här. Det svenska samhället har inte tillåtit sina marginalgrupper att så att säga ramla utanför helt och hållet även om det knakar i planket vid
bortersta ståplats.
Och Uppsala? Jo, bilar har förvisso brunnit också här. Och misshandel, skadegörelse och annan brottslighet visar att det finns en oro även här. Så sent som i gårdagens UNT rapporterades om ökad ungdomsbrottslighet i Årsta. Hela hösten har varit stökig, framgår det av reportaget. Andra ytterområden utsätts med jämna mellanrum för liknande händelser.
Mer polis brukar vara det första man ropar på när den ökande oron och brottsligheten förs på tal. Självfallet är närvaron av polis en stark hämsko på stökighet och oro. Polisen behövs till skydd för medborgarna — och som en stark förebyggande och lugnande faktor.
Men enbart fler poliser räcker ju inte. Det är själva grogrunden för oron som måste undanröjas. I Paris och Lyon stavas grogrunden utanförskap. Detsamma gäller Uppsala.
Visst finns det ett etniskt inslag i problembilden men generellt sett handlar det om bristande delaktighet. I de flesta fallen är det ungdomar som av olika skäl inte lyckats göra sig gällande i vare sig skola eller senare i arbetslivet.
Många ungdomars initiativkraft, påhittighet, nyfikenhet tas dåligt tillvara i vårt samhälle. Många ungdomar, oavsett var de är födda och vilka deras föräldrar är, kan känna att de helt enkelt inte behövs.
Detta är förödande för dagens och för morgondagens svenska samhälle. Dessbättre finns det dock mycket som kan göras för att rätta till förhållandena.
Till att börja med måste skolan bli den stabila institution i samhället som många vilsna barn och ungdomar söker. En skola som inte ger sig förrän alla elever har godkända betyg och godkänd närvaro och med lärare och skolledare som orkar och vågar bjuda på sitt engagemang och kan bli den ledfyr som många unga behöver.
Förutsättningarna finns förvisso och det är också många skolor som, sanningen att säga, också klarar denna uppgift väl, men alltför många skolor dignar under uppgifter som de inte riktigt orkar med.
Det är också ofrånkomligt att konstatera att integrationen av invandrare i det svenska samhället lämnar mycket övrigt att önska.
Barriären till arbetslivet och den sociala gemenskapen är svårforcerad. Många kompetenta och resursstarka personer som kommit till Sverige med en stark vilja att börja ett nytt aktivt liv ses ändå som problem som ska åtgärdas och lösas.
Det är inte konstigt att många till slut ger upp och går in i den inlärda hjälplöshetens tröstlöshet.
Kersti Kollberg
ledarskribent
ledarskribent