Några har besökt de träffar som där allmänheten erbjudits att tränga in djupare i frågan om Uppsalas framtida trafik. I veckan som gick gavs två möjligheter, dels vid en så kallad medborgardialog mellan politiker, tjänstemän och allmänhet, dels vid Miljövårdsrådets seminarium om Uppsala kommun efter oljeeran.
Frågan är vilka som blev klokast efter veckans möten, de närvarande politikerna eller allmänheten. Visserligen har kommunpolitikerna ännu inte tagit ställning till trafikplanen men överlag är hållningen märkvärdigt defensiv. Det är som om man inte tilltror Uppsalaborna förmågan att ta emot ett obehagligt budskap.
Visst, Uppsala kanske kommer att växa så att kommunen om cirka 15 år hyser en kvarts miljon människor men bilen är så viktig för gemene mans välfärd att den självklart måste få sin rättmätiga plats i planeringen. Visserligen
säger vi i våra politiska dokument att vi prioriterar gång- och cykeltrafik samt kollektivt resande men vi gör inte som vi skriver. Vi tänker bil. Men några förfulande och miljövidriga ingrepp gör vi förstås inte. Och inte blir det någon bro från Strandbodgatan till Sjukhusvägen, över Fyrisån och genom Stadsträdgården. Och vadå? En väg genom Lunsen?
Ungefär så är faktiskt budskapet.
I stället borde självfallet alla samtal mellan Uppsalapolitikerna och deras väljare handla om de verkliga problemen på lång sikt. Att det blir svårigheter de närmaste fem åren på grund av byggandet av Resecentrum har väl de flesta klart för sig men sedan, när de 250 000 Uppsalaborna ska transportera sig ut ur och in i Uppsala. Ska det bli en tunnel under Carolina Rediviva eller en annan tunnel under Stadsskogen? Hur hur ska det bli när bensinen kanske blir så dyr att få
har råd att tanka bilen annat än till fritid? Vilka ska då trafikera de fyrfiliga genomfartslederna?
Detta mer visionära grepp på Uppsalas framtid tog Miljövårdsrådet under sitt seminarium som försökte binda samman Linnés tid med vår närmaste framtid. Byggs Uppsala ut ohämmat riskerar många värden att gå förlorade, var budskapet. Kommunen håller på att restaurera några av Linnés så kallade Herbationes, vandringsstigar, och det måste vara viktigt för Uppsalaborna att också ha kvar dessa natur- och kulturhistoriska minnesmärken.
Men den verkliga utmaningen, den som blir följden av Peak oil, som förebådar oljeerans slut, iscensatte fysikprofessorn Kjell Aleklett. Den kommer att medföra ett lika genomgripande paradigmskifte som någonsin industrialismen innebar. Den nation — och den kommun — som snabbt anpassar sig till nya energislag har det åtminstone väl förspänt.
Kersti Kollberg | Fristående kolumnist