invigdes en utställning på Stadsbiblioteket som handlade om kvinnorna kring Linné och stadsdirektören Kenneth Holmstedt har örklarat att det inte är orimligt att kommunen tar på sig ett större ekonomiskt ansvar för Linnéminnena — samt för Botaniska trädgården. Äntligen verkar Uppsala kommun ha förstått att Carl von Linné är stor ute i världen och att han därmed kan fungera som turistmagnet.
Det ökade ekonomiska engagemanget från kommunens sida borde dock gå hand i hand med tidigare åtaganden. Sedan några år pågår arbete med att restaurera landskapet kring Linnés sommarviste vid Hammarby. Förslag finnas att så långt det går återställa hans herbationes eller vandringsleder där han undervisade sina lärjungar, och i Gränby där Linnés dotter Sara Stina levde planeras en upprustning av hennes trädgård som fortfarande finns kvar. Gränby ska kunna bli en plats där seklernas botanikintresserade kvinnor ska kunna återuppstå ur glömskans djup, hoppades Linnéforskaren Mariette Manktelow när hon talade vid invigningen av utställningen.
Men hand i hand var det. Kommunens ena hand vårdar en del av Linnés minnen medan den andra bygger ut staden. Människor måste få plats i det växande Uppsala och de måste kunna förflytta sig på ett smidigt sätt, men det pågår en kamp om grönytorna.
Gränby backar klarade sig med blotta förskräckelsen när länsstyrelsen satte stopp för kommunens planer att bebygga området. Det var dock inte Linnéminnena som fällde avgörandet utan det faktum att marken hyser en hotad djurart, den större vattensalamandern. Att en av Linnés döttrar hade bott där och att krolliljorna och andra växter i hennes trädgård fortfarande finns kvar verkade inte vara värt att vårda vidare.
Bergsbrunna-Sävjaområdet är ett attraktivt bostadsområde och här planeras fler bostäder de närmaste åren. Dessutom finns planer på en järnvägsstation plus en förbindelselänk för den väst—östliga biltrafiken. Visst finns det behov av allt detta, men fullföljs alla planer decimeras också det gamla Linnélandskapet.
Självfallet kan inte Uppsala bli en museistad där inget nytt får tillkomma, men det kräver känslighet och lyhördhet att balansera historiska
minnen med de krav som nutid och framtid ställer.
Uppsala kan inte se ut som det gjorde på Linnés 1700-tal men att bevara något mer än det som hittills bevarats är rimligt. Linnés ande finns ju inte bara i den ordnade Linnéträdgården
(betyder förresten kommunens ekonomiska stöd att inträdesavgiften på 30 kronor äntligen kan slopas?) utan också ute i naturen.
Vill man ha kvar några herbationes får ju inte genomfartstrafik rusa förbi dessa alltför nära och hustak får ju inte skugga alltför mycket av växtligheten.
Visst behövs kommunens stöd till Linné som turistattraktion — men glöm inte bort att hans element var naturen.
Kersti Kollberg
ledarskribent