Vem saknar en gammal brandstation av hopplöst femtiotalssnitt? Säkert full av asbest, radon och annat farligt — men ett minne från ett hoppfullhetens och framtidstrons årtionde.
Ingen, troligen. Och i varje fall inte de som står i kö för en hyreslägenhet med gångavstånd till den urbana lattekulturens alla bekvämligheter. På den gamla brandstationstomten ska bostäder uppföras, något som trots byggboomen fortfarande är en bristvara i Uppsala.
När en stad av Uppsalas sort ska utvecklas ingår hela tiden i processen ett antal frågor kring vad som ska bevaras för framtiden och vad som ska avlägsnas. Varje generation av Uppsalabor och deras förtroendevalda åläggs därför ett stort ansvar.
Ska ett stycke mark få vara orört eller ska det bebyggas? Ska huset som inte gör någon människa glad i dag få skatta åt förgängelsen eller ej? Eller ska man kosta på den hårt åtgångna byggnaden en kostsam renovering bara för att huset är vackert — när det oftast är billigare att bygga nytt? Frågorna för alla som bryr sig om sin stad är många.
En komplikation i sammanhanget är att det som man i dag anser kan rivas, utan vidare får en helt annan status i morgon.
Hur kunde Uppsala stad riva den vackra jugendbyggnaden Rappska huset vid Sysslomansgatan, frågar vi oss i dag. Och vänta bara. En vacker dag är Åhlénshuset med sin så bespottade tårtpappersfasad ett kulturminne, värt att bevara.
Någon sorts strukturering i tänkandet skulle kunna vara till hjälp. Vad är omistligt i Uppsala och måste absolut bevaras till eftervärlden? Vad kan försvinna men lämna efter sig en saknadens minnesbild? Vad går att riva på direkten så vi slipper se det längre?
Att det skulle gå att uppnå någon sorts konsensus kan väl ingen tro, men det borde ändå gå att bestämma sig för efter vilka riktlinjer man ska strida.
En ytterligare komplikation är att det ofta är hela miljöer som påverkas av såväl nybyggnader som bevarande.
Just nu debatteras friskt utformningen av Odinslund och kvarteret Ubbo samt tilltaget att vilja komplettera Linnéträdgården med en modernistisk byggnad för biljettkontor, kafé och toaletter. Helgerån, tycker många, om förslagen att bygga forskarhotell i Odinslund eller att förfula Linnéträdgården med ovan nämnda byggnad.
Ofta tycker jag mig märka någon sorts brist på gehör för vad som stämmer in i de gamla miljöerna. Men jag frågar mig också om jag och många andra helt enkelt ogillar djärvhet i stadsplaneringen. Men vi kan väl enas om att det måste finnas någon gräns för
denna djärvhet?
Kersti Kollberg
Ledarskribent
Ledarskribent