Så här långt kan man konstatera att det tänkande som styr kommitténs arbete inte lämnat de urgamla hjulspåren. I stället för län ska det bli stora regioner — men utgångspunkten är fortfarande Axel Oxenstiernas karta från 1600-talet.
Det är Sveriges geografi som styr.
Detta bemöter berörda kommunpolitiker, landshövdingar och landstingsfullmäktigeledamöter med en argumentation som röjer att dessa fortfarande lever kvar i ett 1800-talstänkande. Man läser in kommunikationsproblem i förslagen och debatten handlar om avstånden och hur lång tid det tar att ta sig från den ena orten till den andra.
En framtidsstrategi för Sverige borde ju blicka framåt och se till dagens och framför allt morgondagens möjligheter. Det är 2000-tal nu! Att överklaga exempelvis ett skatteärende måste ju
inte nödvändigtvis ske genom att en person sätter sig i en bil för att ta sig till någon tjänstemans kontor många mil bort. Klagomålet kan ofta lika gärna framföras per telefon eller via nätet.
Av Ansvarskommitténs arbete kunde man ha väntat sig en struktur för maktutövningen i landet. Vad ska beslutas på lokal nivå, vad på regional och vad på central? Kan någon nivå elimineras? Behövs de stora regionerna alls? I stället tycks det bli en regionindelning som fastnat i geografin.
En verksamhet som bara undantagsvis kan utföras över nätet eftersom den kräver viss hänsyn till kartan är sjukvården. Visst kan en del sjukvård ges med hjälp av elektroniska hjälpmedel och självfallet är patienter i många fall flyttbara men vården måste vara någorlunda jämnt fördelad över landet om alla medborgare ska få en rimlig och jämlik tillgång till den.
Vissa specialiteter måste dock med nödvändighet fördelas mera glest och några mycket kostnadskrävande högkvalificerade vårdinsatser kanske bara ska finnas på ett par platser i landet.
Det finns alltså motstridiga intressen i det regionalpolitiska spelet. Behovet av en jämlik sjukvård kolliderar med andra intressen, framför allt det näringspolitiska och arbetsmarknadsmässiga. Uppsala utgör här en intressant konfliktpunkt som tillsammans med det omgivande länet numera är en kraftfull del av Uppsala-Stockholmsregionen.
@3b Text ojämn höger:Arbetspendlingen är vanlig inom denna region och inom näringslivet finns också stort samarbete. Mycket talar alltså för att det förslag till huvudstadsregion med Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands och Gotlands län med sammanlagt 2,6 miljoner invånare som presenterats av utredningen är motiverat.
Utom på en punkt. En sådan stor region, landets största, kan knappast ha två stora högspecialiserade sjukhus. Många oroade kommentarer har hörts kring denna fråga. Akademiska sjukhusets chef Erik Hemmingsson varnar t ex i UNT:s specialreportage 18/10 för en utveckling där Akademiska sjukhuset reduceras till ett länssjukhus.
I en debattartikel i dag skriver ordföranden i Upplands allmänna läkarförening Torbjörn Karlsson att det på det lokala planet finns för lite omsorg om Akademiska sjukhusets särställning. Den högspecialiserade sjukvården är en tillväxtmotor i Uppsala, skriver han bl a, och pekar på den blomstrande biotechindustrin.
Inget ska avvisas kategoriskt i den omvälvande förändringen av den administrativa styrningen av Sverige. Men en sak är klar och det är att en sammanslagning av Akademiska sjukhuset i Uppsala med de stockholmska storsjukhusen
skulle få negativa konsekvenser för Uppsala och hela Uppsala sjukvårdsregion. Ett utvecklat samarbete i vissa högkvalificerade specialiteter är säkert nödvändigt men inte ett totalt samgående.
Även om Akademiska inte nödvändigtvis behöver bli ett litet länssjukhus innebär ju en decimering av sjukhusets specialiteter också att medicinarutbildningen vid Uppsala universitet utarmas. Det påverkar förstås näringsstrukturen i Uppsala — och på sikt stadens framtid.
Kersti Kollberg | Ledarskribent