Debatten om Huset med stort H som ska ligga i Kvarteret med stort K lär knappast tystna helt förrän sista glasfönstret är ordentligt fastlimmat och de första besökarna har satt sig tillrätta i sina stolar. Så brukar det vara, vilket exempel från Gävle konserthus eller Globen i Stockholm visar. Men vem minns i dag proteststormen mot exempelvis Öresundsbron?
Med det numera två veckor gamla beslutet i fullmäktige har Uppsala plötsligt en chans att förpassa epitetet långbänk till historien. Vår stad är visserligen inte unik när det gäller att ha beslutsångest - det räcker med att titta på storebror Stockholm och deras trafik- och trängseldiskussioner.
Varje pendlare som någon gång försökt ta sig via Norrtull till Sveavägen i rusningstid vet vilket priset är för politisk handlingsförlamning. Högljudda nejsägargrupper utan egna konstruktiva förslag och partipolitiskt taktikspel stoppar varje försök att råda bot på det avgasspridande kaoset. Ett av alla exempel på politik när den är som sämst.
I Stockholms fall kan den politiska oförmågan till stor del förklaras av att staden är huvudstad. Lokalpolitik och rikspolitik har en förmåga att blandas samman, inte minst för att rikspolitikerna gör staden till sin. Det gäller knappast för Uppsala.
Just sista april är det svårt att värja sig för tanken att Uppsalas långbänkar hänger samman med stadens stora symbolinstutitioner - universiteten och kyrkan. Utan universitet och domkyrka skulle Uppsala vara som vilken medelsvensk stad som helst. Gemensamt för dessa två är att de i någon mening är tillbakablickande. Kyrkans centrala händelser inträffade för två tusen år sedan. Den teologiska diskussion som inte på något sätt relaterar till vad som står i berättelserna från den tiden finns knappast. Och universitetsforskning är tillbakablickande av sin natur. Genom att studera vad som hänt, ta fram siffror från tidigare år eller studera alternativa händelseförlopp blickar man bakåt i syfte att lära inför framtiden. Inget av detta är i sig något negativt, men det gäller att inte stanna där.
Den inbyggda backspegelfunktionen hos dessa stora institutioner gör att kraven på våra kommunpolitiker måste ställas högt. Om det är några i den här staden som ska blicka framåt måste det vara de. Visst, budgeten måste gå ihop, nämndernas verksamhet ska fungera och det dagliga livet med omsorg och utbildning tillåtas ha sin gilla gång. Men det får inte stanna vid det.
En levande stad behöver visioner. Och är det någonting de senaste årens Debatt med stort D har lidit brist på så är det just förmågan att höja blicken.
Sveriges fjärde största stad förtjänar en framtidsdiskussion på högre nivå än så. Var finns rösterna som vill förvandla Uppsalas halvtråkiga centrum till Mälardalens pärla? När vågar kommunalråden samlas kring djärva idéer att bygga torn högre än Domkyrkans, anlägga stränder Fyrisåns stränder vid Stadsträdgården eller återinföra spårvagnarna? Vem vågar formulera målet att Uppsala ska vara den ort man tänker på när man hör orden kreativitet och framgång?
Invändningen att politiker inte ska bedriva lekstuga med skattepengar given. Naturligtvis ska de inte det! Alla idéer är heller inte menade att bli verklighet. Utan lite galna upptåg riskerar varje stad att förvandlas till ett småtrist ställe att leva i. För många år sedan bestämde sig några upptågsmakare för att förgylla valborgsfirandet med en färd i bräckliga farkoster nerför fallen i Fyrisån. Vågar stadens politiker ge sig ut på liknande äventyr i okända vatten?