De exakta omständigheterna är ännu inte klarlagda, men det tycks ha rört sig om en demonstration som spårade ur i lynchningar, där religiöst och nationalistiskt raseri togs ut på de enklaste utländska mål man kunde finna. Visst är det möjligt att upprorsgrupper eggade på kravallerna, och tog täten för våldsanvändningen, men det gör inte de ursprungliga protesterna mindre genuina, eller mindre bundna till sitt sammanhang.
Motivet uppgavs vara att en amerikansk pastor bränt ett exemplar av Koranen, vilket förstås framstod som ett chockerande angrepp på tron i det djupt religiösa Afghanistan. Krigets påfrestningar erbjöd redan en fruktbar mylla för protesterna, genom att där finns starka grupper som bara sökte efter en förevändning att locka folk ut i protest mot USA, Hamid Karzai och de utländska trupperna. Skulden för morden i Mazar-e sharif är förstås enbart mördarnas, men utan Koranbränningen som förevändning hade de sannolikt aldrig skett.
Att en ensam islamofobisk provokatör kan spela en sådan roll i världspolitiken framstår som mycket märkligt — men det är inte första gången, och lär inte bli sista. Vi såg liknande kravaller i just Afghanistan under 2005, efter att uppgifter spritts om att förhörsledare vid Guantánamolägret spolat ner Koranen i toaletten. Samma år utbröt också den lika bisarra som tragiska krisen kring Jyllands-Postens karikatyrer av profeten Mohammed, som väl ännu inte helt är över.
På motsvarande sätt, fastän i mer städade parlamentariska sammanhang, har främlingsfientliga grupper i Europa utnyttjat en selektiv och verklighetsfrämmande bild av andra kulturer, för att driva sin egen hatagenda. Numera mest uttalat just mot muslimer, och med Sverigedemokraterna som närmaste exempel.
I någon mån är dessa problem en oundviklig följd av globaliseringen. Ett förlupet ord eller en provokativ gest som för något årtionde sedan aldrig skulle ha lämnat sitt lokala sammanhang, kan nu blixtsnabbt omrapporteras i en helt annan kontext på andra sidan jordklotet. Kulturkrockar som förut var omöjliga blir oundvikliga.
FN-chefen i Afghanistan, svenskitalienske Staffan de Mistura, reagerade på massakern i Mazar-e sharif med att förklara att yttrandefriheten inte innebär ”friheten att förolämpa kultur, religion eller traditioner.” Det gör den förstås, om den ska vara värd sitt namn. Att de Mistura säkert bara försökte skydda sina anställda gör inte tankegången rimligare.
Demokratiska länder kan och ska inte backa från yttrandefrihetens idé. Men konflikten blir därmed också oundviklig, varje gång den idéns konsekvenser briserar i ett främmande sammanhang. Tyvärr är det ett problem utan enkla lösningar. Så länge det finns ansvarslösa medier och politiska rörelser som strävar efter att elda på existerande konflikter, oavsett på vilken sida de rör sig på, lär dessa tragiska och meninglösa symbolstrider fortsätta.