Ursäkter och undanflykter
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Beslutet att hösten 2001 avvisa de två terrormisstänkta egyptierna fattades för regeringens räkning av dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Men det var inte hennes efterträdare Laila Freivalds som mötte riksdagen när turerna kring den uppmärksammade avvisningen debatterades under gårdagen. Inte heller hennes chef, statsminister Göran Persson, behagade möta riksdagen. Ansvaret delegerades i stället på känt socialdemokratiskt manér till lägre nivå.
Med den något ihåliga motiveringen att avvisningen av egyptierna i grunden var ett asylärende var det därför migrationsminister Barbro Holmberg som tog plats i riksdagens talarstol. Men den som hade väntat sig någon förklaring till regeringens agerande blev besviken, liksom den som trodde att regeringen skulle idka självkritik.
Barbro Holmberg framhöll att uppgifterna från säkerhetspolisen visade att de två egyptiska männen kunde misstänkas för att planera terrordåd, och frågade retoriskt om Sverige skulle bli en fristad för internationella terrorister. Det är det naturligtvis ingen som förespråkar. Sverige ska, i samarbete med andra länders säkerhetstjänster, bekämpa terrorism i alla dess former.
Men frågan i det aktuella fallet gäller om den svenska regeringen gjorde rätt som avvisade två män till ett land ökänt för att tortera sina fångar. Internationella konventioner som Sverige har undertecknat, liksom Sveriges egen hållning, är där glasklar: Ingen får avvisas till ett land där de riskerar tortyr.
Regeringen gömmer sig nu bakom påståendet att den egyptiska regeringen hade utfärdat garantier om att de två männen inte skulle torteras. Men det försvaret håller inte. Till att börja med framstår regeringen som oerhört naiv som litade på egyptierna. Men när det uppdagades att löftet hade brutits borde man åtminstone kunna vänta sig att regeringen protesterade hos egyptiska myndigheter.
Så skedde naturligtvis inte. I stället valde regeringen att försöka mörklägga hela historien, dokument hemligstämplades, man ljög för FN:s tortyrkommitté och har bollat ansvaret för det inträffade mellan olika stolar. Först sedan flera medier ingående har granskat händelsen har regeringen fallit till föga och inlett egna granskningar av ärendet.
Det är säkert inte sista gången som Sverige står inför tuffa beslut om hur misstänkta terrorister ska hanteras. Men förtroendet för regeringens förmåga att i framtiden klara av dessa situationer blev knappast stärkt av gårdagens riksdagsdebatt.