De uteblivna jobbsatsningarna i budgetpropositionen, och de vaga löftena om att återkomma senare under mandatperioden, är en mycket riskabel strategi för regeringen. För en opposition som kan tänka nytt finns här ett öppet fält att ta sig an: företagarpolitik.
Regeringen vann valet 2006 på att framhäva jobblinjen. Det skulle löna sig att jobba, vilket det nu också gör. Efter fyra jobbskatteavdrag och en reformerad a-kassa och sjukförsäkring är det ingen som nu tvivlar på att jobb lönar sig. Men merjobbande har en gräns och måste snart ersättas av flerjobbande. Var ska de nya jobben komma?
Att döma av profilen på budgeten för 2011 ska vi jobba i offentlig sektor (extrapengar till kommunerna), inom Arbetsförmedlingens hägn (mer pengar till åtgärder) eller dra oss tillbaka för gott (skattesänkning för pensionärer).
Företagsprofilen i budgeten domineras av det som redan var känt, rot- och rutjobb samt kanske fler restaurangjobb om planerna på att halvera momsen under mandatperioden blir verklighet. I övrigt förlitar sig regeringen på att den konsumtionsdrivna, höga tillväxten, ska leda till fler jobb inom tjänstesektorn, till exempel i handeln.
Det är inget fel på tjänstejobb i sig. Men Sverige behöver ett balanserat näringsliv. 50 000 av de industrijobb som försvann i samband med finanskrisen tros inte komma tillbaka (enligt en prognos från branschorganisationen Teknikföretagen). Nya jobb i nya företag är nödvändiga för att inte bli för beroende av inhemsk efterfrågan.
Men budgeten ger mycket lite hopp om en ljusning. Företagsbeskattningen ska utredas, arbetsrättslagstiftningen ligger fast och den eviga frågan om förenklingar för småföretagen fortsätter att lyftas fram. I övrigt får varje område sitt lilla påslag. Almi och innovationsstiftelserna får jobba på som tidigare med stöd till nyföretagande.
Alliansregeringen har en mycket stark utbildningspolitisk profil. Samtidigt tycks man närmast räddhågsen när det gäller att ta hand om alla de företagsidéer som strömmar ur universiteten. Om inte regeringen agerar så kommer någon annan att göra det.
Denna någon kan vara Miljöpartiet, i grunden småföretagarvänligt, och en reformerad socialdemokrati. S har sedan tidigare förslag om riskkapitalavdrag för nya företag, som ett sätt att locka privat riskkapital till landet. Allianspartierna har liknande skrivningar i sina program, men hittills inga konkreta förslag. Det blir först till kvarn som gäller.
Frågan är bara om S och MP är redo att bli företagarnas bästa vänner. De måste förstås klippa banden till Vänsterpartiet (som har en ständig önskan om fler offentliga jobb) samt med en del föreställningar inom sina egna partier. Det vore önskvärt att de lyckas. Tisdagens budget visar att det behövs en vital opposition på området.