Det märks att Sverige sedan 2010 saknas en särskild högskole- och forskningsminister. Den högre utbildningen hamnar i skymundan när regeringen så tydligt lyfter fram sina skolpolitiska reformer. Detta leder i sin tur, enligt Svenskt Näringsliv, att allvarliga systemfel inom den högre utbildningen inte uppmärksammas och åtgärdas.
I en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt angriper Tobias Krantz och Mikaela Almerud, bägge från Svenskt Näringsliv, den högre utbildningens nuvarande resursfördelning. Dagens system där universitetens och högskolornas finansiering dels baseras på antalet aktiva helårsstudenter, dels deras helårsprestationer uttryckta i antalet avklarade högskolepoäng, bidrar till att sänka den akademiska kvaliteten på den högre utbildningen, enligt Krantz och Almerud. Vidare fastslås att även ”förmågan att förbereda studenterna för den framtida arbetsmarknaden” blir lidande.
För att åtgärda problemen föreslås att resurserna framöver borde baseras på fyra komponenter. Den första delen handlar i princip om att behålla ersättningen för aktiva helårsstudenter. De tre övriga byggstenarna rör sig från bra, över problematiskt, till direkt skadligt. I alla fall om målet är att höja utbildningarnas akademiska kvalitet och nivå. Att uppmuntra att fler studenter tar examen och att nivån på deras prestationer höjs går inte att invända emot. Däremot tanken på att lärosätena ska skräddarsy sina utbildningar efter arbetsmarknadens behov.
Krantz och Almerud efterfrågar en särskild etableringspeng. Tanken är att de lärosäten som kan erbjuda utbildningar – ”inte minst genom samverkan med näringslivet” - som leder till jobb för studenterna efter examen, ska tilldelas extra resurser. Men våra lärosäten är inga utbildningsfabriker. Uppsala universitet kan inte både värna den högre utbildningen och samtidigt fungera som en enda gigantisk arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Svenskt Näringsliv är dock ett särintresse och resonerar därefter.
Etableringspengen är visserligen bara en av fyra fördelningsnycklar som Svenskt Näringsliv efterfrågar. Den skulle därför inte bli helt avgörande för lärosätenas finansiering. Men den avslöjar en syn på högre utbildning – och bildning – som rimmar illa med talet om att värna den akademiska kvaliteten. Det senare är ett mål i sig, inte ett medel för att varje år få ut x civilingenjörer, y jurister och z kemilärare på arbetsmarknaden.
Om det är något som är ett hot mot den akademiska kvaliteten och bildningsidealet är det ett sådant instrumentellt tänkande, samma tankegångar som under perioder präglat svensk högskolepolitik och som delvis ligger bakom den kraftiga expansionen av den högre utbildningen de senaste decennierna.
Hela resonemanget med etableringspeng är bakvänt. Det är hög kvalitet som ger studenter som är en tillgång på arbetsmarknaden, inte att arbetsmarknaden beställer ”rätt” utbildningar. Bildningsideal ger en stark högre utbildning, inte ett ensidigt fokus på genomströmning.