Utredning och utjämning
Det finns ingen anledning för Uppsala att gråta blod över det kommunala utjämningssystemet. Visserligen får varje invånare i länet i dagsläget ge en hundralapp till övriga Sverige, men som kommuninvånare får Uppsalabon ta emot 1 700 kronor.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att nuvarande ordning får katastrofala effekter för tillväxtkommuners ekonomi har varit känt länge. Framför allt Stockholm har drabbats hårt. I slutet av förra året presenterade därför Västerbottens landshövding Lorentz Andersson en utredning om hur systemet borde göras om. Det var för övrigt bara den senaste av ett tjugotal offentliga utredningar i ämnet det senaste decenniet.
Lika lite som tidigare utredningar innebär Anderssons förslag några egentliga förbättringar. Grundproblemet kvarstår — kommuner straffas när arbetslösheten sjunker och tillväxten ökar.
Det senaste exemplet finns i en rapport från Svenskt Näringsliv, där man räknat på vad som skulle hända om Örebro växte till samma ekonomiska storlek som Uppsala. Bland annat skulle kommunen vara tvungen att säga upp 2 800 lärare. Ett exempel som gäller Uppsala visar att om kommunen hade en tillväxttakt som medförde en procentenhet högre löner skulle 283 lärartjänster försvinna.
Siffrorna är naturligtvis bara räkneexempel, men det ger ändå en fingervisning om hur fel det kan bli. Vem vill hävda att det system är bra som tvingar kommunerna att agera snålt mot lärare och som straffar ekonomisk tillväxt?
Utjämningen drabbar inte bara kommunernas ekonomi utan också hushållens. Familjen Storstad har betydligt mindre pengar att röra sig med när hyra och mat är betald jämfört med familjen Tätort i Norr.
Anledningen till att det ser ut så här är att utjämningen framför allt tar hänsyn till skillnader i inkomst men inte kostnader. Bland de stora vinnarna finns Skellefteå — där Lorentz Andersson har varit kommunalråd
— medan Stockholm, Göteborg och Malmö är de verkliga förlorarna. Uppsala befinner sig ungefär mitt emellan.
Av rent egoistiska skäl har Uppsalaborna därför ingen större anledning att protestera högljutt. Ändå tar man sig för pannan när socialdemokraternas partistyrelse i huvudsak ställer sig bakom den Anderssonska utredningens grundprinciper. Fast partiet vill samtidigt se över några av de värsta snedvridande effekterna. Därför beställer man — gissa vad! — ytterligare en utredning.
Ridå!