I Sverige finns det många barn som lever under mycket knappa ekonomiska omständigheter. Redan som små får de lära sig ta ansvar för att det finns mat i kylskåpet. Att delta i aktiviteter som kostar pengar med andra barn är inte att tänka på. Missbruk eller psykisk sjukdom i familjen kan vara en orsak till situationen. Frånvarande fäder som inte betalar underhållsstöd en annan.
Dessa barn har alltid varit mer eller mindre osynliggjorda då debatten handlat om den relativa fattigdomen. När alla får det bättre förvandlas dem som inte har råd med semesterresor eller en viss typ av kläder till fattiga. Kanske kan det bli ändring på det nu, tack vare vitt skilda aktörer som var och en gjort sig skyldiga till förenklingar och felgrepp: Rädda Barnen, Håkan Juholt och SVT:s Uppdrag Granskning.
När Rädda Barnen 2011 rapporterade om ökad barnfattigdom (efter 15 års positiv utveckling) och att 220 000 barn räknades som fattiga togs tråden upp av den nye S-ledaren Juholt: ”Inte en knatte ska lämnas bakom”, utropade han från talarstolen på första maj. Många var av goda skäl kritiska (Juholt hade inget recept mot barnfattigdomen), men han fick också erkännanden för att ha lyft upp frågan på agendan, till exempel av UNT:s ledarsida (13/6 2011).
Året därpå var antalet ”fattiga barn” 248 000 i den nya rapporten från Rädda Barnen. Juholt hade avgått och den politiska stafettpinnen togs upp av Gustav Fridolin (MP) som krävde en nationell handlingsplan. Andra började i stället fundera på begreppet fattigdom. Kanske var det trendbrott som sågs 2008 och 2009 en effekt av finanskrisen och de färre jobben. Och kanske borde man hitta en annan definition av fattigdom om man vill driva opinion för utsatta barn.
När Uppdrag Granskning i onsdags skrider till verket efter ytterligare nästan ett år är det vidöppna dörrar som slås in. Jaså, det finns inte undernärda barn utan kläder och skor i hyreshusområden med många låginkomsttagare. Slutsatsen blir att Rädda Barnen har ljugit, att allt är frid och fröjd så när som på att inte alla kan ha den senaste telefonmodellen, och att vi andra lugnt kan luta oss tillbaka och planera sommarsemestern.
Men nej, Rädda Barnen har inte ljugit. Man har använt statistik på ett överdrivet sätt, och dragit felaktiga slutsatser i sin kampanj. Slutsatser som sedan bekräftats av personer som trott sig kunna vinna politiska poäng på detta.
Den som läser samma inkomststatistik kan också få reda på vad som egentligen skulle behövas för barnen i familjerna med minst resurser. Regeringen har ökat bostadsbidraget till ensamstående och förändrat föräldraförsäkringen för nyanlända flyktingar. Men mer behöver göras, exempelvis för underhållsstödet. På ett övergripande plan handlar det om jobb, skola och integration. Detta är den tunga stafettpinne som den politiker som vill stå på de utsatta barnens sida måste plocka upp.