Utsträck meddelarskyddet till att gälla offentligt finansierad verksamhet och inte bara den som också bedrivs i offentlig regi! Kravet är inte nytt i svensk politik. Det har ställts vid olika tidpunkter av Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jan Björklund tog senast upp det i valrörelsen 2010, men intresset från den övriga alliansen var svagt, precis som det var hos den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det krävdes en skandal inom äldreomsorgen för att justitieminister Beatrice Ask skulle lova den utredning som borde ha tillsatts för länge sedan.
Till en viss grad kan man ändå förstå Beatrice Ask och hennes socialdemokratiska föregångare i ämbetet. Frågan innehåller juridiska komplikationer. Men det gör inte en lösning mindre angelägen.
Meddelarfrihet är en av de bärande principerna i den svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen. Den enskilde ska utan risk för personligt obehag kunna lämna uppgifter om missförhållanden i samhället till en tidning eller ett annat massmedium. Meddelarskydd innebär att det normalt är förbjudet för myndigheter att efterforska vem som lämnat en viss uppgift liksom det är förbjudet för journalister att avslöja sina källor.
Men lagstiftningen reglerar bara vad som gäller för uppgifter som kommer från den offentliga sektorn. I privat verksamhet är det annorlunda. Det står fortfarande var och en fritt att lämna information till en tidning. Men chefen i ett privat företag kan försöka ta reda på vem av de anställda som berättat om missförhållanden i verksamheten, medan chefen i en offentlig förvaltning inte får göra på samma sätt.
Traditionellt har denna skillnad motiverats med att företag måste kunna skydda sina affärshemligheter. Men den tydliga gräns som tidigare fanns mellan offentligt och privat har luckrats upp.
Enskilda företag kan i dag driva skolor, äldreomsorg och annat på uppdrag från kommunen och med skattepengar som huvudsaklig finansiering. Caremaskandalen visar att det är nödvändigt att på ett eller annat sätt garantera att anställda i privat driven men offentligt finansierad verksamhet har samma möjlighet att berätta om missförhållanden, utan risk för repressalier, som anställda i motsvarande kommunala verksamhet.
Kommunerna har i dag möjlighet att skriva in krav på meddelarskydd för personalen när de sluter avtal med till exempel ett enskilt vårdföretag. Men det räcker inte. Utan ett lagfäst meddelarskydd uppstår en tystnadens kultur – eller okultur – som i värsta fall också kan smitta av sig på den offentliga verksamheten. Att frågan är svår är inget argument mot att förhala en lösning.