Tajming är uppenbarligen inte den norska Nobelkommitténs starka sida. För tre år sedan belönades en nyinstallerad amerikansk president, Barack Obama. I år belönades en politisk union, EU, som slåss för sin existens, för att täta sprickorna mellan nord och syd, mellan euroländer och övriga.
Det är verkligen en brist att det inte finns ett fredspris på väggen i EU-kommissionens kontor. När Europeiska kol- och stålunionen, det första överstatliga samarbetet i Europa, bildades 1951 minskade risken för ett nytt storkrig på kontinenten drastiskt. Banden mellan de forna fienderna har sedan stärkts genom samarbetet inom EG, sedermera EU. Och den stora utvidgningen 2004, med tio nya medlemsländer, suddade definitivt ut järnridån som delat Europa under ett halvt sekel, hela det kalla kriget. Det om något hade varit värt ett fredspris.
Men nu kommer alltså priset när unionen riskerar att falla sönder – närmast som ett hån till demonstranter i Grekland och Spanien. EU har hittills inte förmått att läka de sår som uppkom i spåren av finanskrisen, snarare har man gjort det hela värre. Problemen rör främst den gemensamma valutan euro, vilket lett till att tio länder tittar på medan de 17 euroländerna pendlar mellan total splittring och total federation som tänkbara lösningar på krisen.
Signalen från Oslo är att priset ska ses som en uppmuntran – till en ny president man känner sympati för eller till ett EU som måste fortsätta kämpa trots svårigheterna. Men det är något annat än vad Alfred Nobel ville, eller som det står i statuterna för fredspriset: ”Till den som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser.”
Exakt hur förbrödrande är kraven på skuldkrisländerna och kraven på skattebetalarna i övriga länder, är en av många frågor efter fredagens tillkännagivande.